Man spelar ohämmat på människors rädsla för döden och bollar med tankar kring hur vi kan få ett fortsatt ”evigt” liv på nätet.
Alla spår vi lämnar efter oss med våra aktiviteter på nätet lämnar spår som kan forma en rätt bra bild av vilka vi var, något som en begravningsbyrå i Stockholm redan arbetar med, för att ta ”fram en tjänst som gör att du kan prata med dina nära och kära efter dagen med stort D.”
Men Evry ser längre än så och skriver: "Vill vi fortsätta att chatta med barn och barnbarn efter döden? Vill vi svara på frågor om hur vi mår och vad vi gör 'där borta'? Eller är själva tanken för obegriplig, alternativt obehaglig, för att svara på? Ju mer vi forskar på hjärnan, desto närmare kommer vi en variant av evigt liv. Då kanske en digital kopia av dig känns förlegad och i stället har ditt eget medvetande, själ eller ande förts över från din kropp till den digitala världen. På andra sidan skärmen. Till en plats varifrån du kan fortsätta vara en del av livet du lämnat, rent fysiskt."
Men, tillägger man lite skämtsamt: ”Så länge ingen drar ur kontakten, det vill säga.”
Att någon dragit ur kontakten mellan hjärta och hjärna för idéskaparna på Evry är förvisso helt klart. Respekten för döden och respekten för våra liv här och nu är bortblåst med den digitala vinden. I ljuset från alla de fräscha nettointäkter man en dag ser sig håva in från sörjande medmänniskor hastar man vidare i uppkopplad frenesi, och märker inte det humana haveri man beger sig in i.
Att kampanjen är osmaklig är en sak. Den är också ett memento för oss som tror på ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”
Hur kan vi skära igenom den teknikberusades villfarelser och ge ett annat hopp, en annan trygghet, en annan framtidstro? En tro som bygger på Jesus Kristus och inte på något så efemärt som dagens spännande men ack så ytliga teknik?
Tomas Söderhjelm, präst