Våren 2018 var jag antagen att åka ut med Ekumeniska följeslagarprogrammet till Israel-Palestina. Jag hade nyligen avslutat flera års universitetsstudier i konflikthantering och mänskliga rättigheter. Förhoppningen var att få använda min kunskap till att hjälpa utsatta och att sprida en nyanserad bild av Israel-Palestina-konflikten.
Under den veckolånga förberedande utbildningen insåg jag att programmets struktur förutsätter partiskhet vilket omöjliggör en opartisk rapportering. Utöver den strukturella biasen i följeslagarprogrammets utformning, stärkte kulturen som präglade utbildningsveckan min förståelse att programmet inte är opartiskt.
Ekumeniska följeslagarprogrammet beskriver i sin uppförandekod att programmet är ett initiativ från Kyrkornas världsråd för att avsluta den illegala ockupationen av Palestina. De menar sig ha som syfte att skicka ut följeslagare som ska verka för fred i Israel-Palestina genom att opartiskt bevittna och rapportera brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär lag.
Läs mer | Lars Adaktusson: Skev och osann bild av verkligheten i Israel
Som följeslagare är man under sin vistelse placerad på Västbanken i Palestina för att bevaka specifika områden där det är känt att israeliska aktörer frekvent begår brott mot palestinier. Programmets utformning grundar sig på idén att "slå följe" med dem som lever under ockupationen. Följeslagare uppmuntras att bekanta sig med det palestinska folket, att samtala, dricka te, lära känna och visa solidaritet med dem. Men man uppmanar inte följeslagarna att samtala eller ha kontakt med israeler som befinner sig i Palestina – då detta kan resultera i palestiniers misstroendeförklaring av följeslagarprogrammet.
Hur kan man som följeslagare vara "opartisk" i sin rapportering när man förväntas visa solidaritet enbart med palestinierna "som lever under ockupationen"? Hur kan följeslagare producera opartiska rapporter, när de hämtar sin information och vittnesmål från palestinska aktörer, men inte lyssnar till de israeliska? De enda israeliska aktörerna följeslagarna uppmuntras ha kontakt med är specifikt utvalda "palestinavänliga" ickestatliga organisationer. Som följeslagare ska man efter hemkomst till Sverige dela med sig av vad man sett till ledare, beslutsfattare och civilsamhället. Programmet vill att det internationella samhället sätter press på de mänskliga rättighetsförövarna och önskar således skydda civilbefolkningen i Palestina från övergrepp.
Dock hindrar programmets utformning – och därmed inneboende bias – dem från att holistiskt skydda civilbefolkningen från brott mot mänskliga rättigheter.
Läs mer | Adaktussons kritik brister i saklighet
Om Ekumeniska följeslagarprogrammet verkligen strävar efter att opartiskt rapportera de brott mot mänskliga rättigheterna och internationell humanitär lag som sker i Palestina, varför placerar man inte följeslagare i områden där de kan observera hur den palestinska staten inskränker sina medborgares rättigheter eller på platser där palestinska aktörer använder våld mot israeliska aktörer och civila?
Amnesty International kritiserar den palestinska staten och myndigheter för att utföra: tortyr, olovligt dödande, våld mot fredliga demonstranter; diskriminera kvinnor, flickor, HBTQ-personer i lag och i praktik, däribland hedersmord. I följeslagarnas rapportering lyfts inte detta, då följeslagarna är strategiskt placerade där detta inte observeras.
Om man verkligen vill skapa fred i regionen behöver man tillåta att en nyanserad bild av verkligheten porträtteras. Detta gör man inte genom att hävda att följeslagarprogrammet producerar ”opartiska” och ”neutrala” rapporter, när själva utgångspunkten för följeslagarprogrammet är att man ensidigt ska slå följe och visa solidaritet med dem ”som lever under trycket av den illegala ockupationen”.
Jennifer Hegarty, MA i konflikt- hantering, säkerhet och utveckling, med fokus på mänskliga rättigheter och Internationella relationer samt följeslagare som avbröt efter utbildning, före avfärd