08 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Akta er för rigid gudstjänstkultur

Det finns alltid en fara i att möteskultur blir till en enhetskultur.

Gud vill nå fram till unika individer även när många är samlade tillsammans. En samling av människor består av olika personligheter med unika erfarenheter och behov. Gud känner var och en och vet hur han ska nå fram. Liksom Jesus var ledd av Anden till oplanerade, oförutsägbara och ibland provocerande gärningar och ord – kommer hans efterföljare på liknade sätt att behöva ledas av Anden.

Det finns en fara i att vi utvecklar ”rigida” kulturer, om än med andliga förtecken: handklappningskultur, rop- och skränkultur, maratonlovsång, kulturer för vissa målgrupper eller utformade av den minsta gemensamma nämnarens princip, rädslans och akademins kulturer, med flera.

Finns det utrymme för gudomlig ”intervention” i våra möten om vi minutiöst ska hålla en planering som dessutom inte avviker från hur vi gjort i åratal? Det finns även underbara människor med behov av lite tystnad och stillhet, mer introspektivt lagda med en stark integritet. Ska vi skrämma bort dessa sensitiva människor?

När vi upplever närvaron av en helig Gud, när Anden vill verka fram förkrosselse för en helhjärtad omvändelse behövs en miljö som främjar detta, det vill säga en miljö som är flexibel för Guds olika uttryck. En Gud som knackar på hjärtedörren och längtar att nå in på djupet. Men knackningen måste få höras.

Det finns alltid en risk för suggestion och själslig utmattning. Vår andning består av in- och utandning och så måste det få vara i den andliga miljön: tid att andas in och tid till att andas ut. Det jag förordar är alltså bejakandet av en kultur där Kristus, dirigenten och församlingens huvud, får frihet att nå fram till föremålet för sin kärlek, nämligen individen.

Konformitet och rädsla för tystnaden är inte ett tecken på att vi nått dit. I stunder av stillhet kan Gud hinna tala och den hörande få tid att gensvara – kanske för att gå fram och dela ett budskap till en medmänniska eller ett profetiskt budskap. Gåvoparet tungotal med åtföljande uttydning verkar ha tystnat i samtidens bråttomkultur. Avprofessionalisering, uppmuntran till att pröva vingarna och våga misslyckas i växande till tjänst i Guds rike är också en livsnödvändig kristen kultur. Låt det allmänna prästerskapet, det speciella ”behovsskapet” och Guds helige Andes ledning verka fram Guds vilja i våra gudstjänster!

Bo Westin, Linköping

Fler artiklar från Debatt