Visst kan tjejer cykla

"Kvinna, cykla inte, du kan få cykelansikte!" Runt förra sekelskiftet blev cykeln populär på allvar i västvärlden. Men att kvinnor skulle cykla och plötsligt vinna rörelsefrihet framstod som absurt för många män. I en artikel i en amerikansk tidning förklarade en manlig läkare att kvinnor som cyklar kan få cykelansikte, och det var långt ifrån vackert. Cykelansiktet var vindpinat och förvridet av ansträngning, eller opassande extatiskt på grund av cykelsadelns stimulering.

Kvinnors möjligheter att ta sig fram i samhället har ständigt motarbetats. Rätten att ärva, äga, studera, arbeta och rösta har inte varit självklar, utan har vunnits genom kamp efter kamp. På samma sätt har tjejer fått slåss mot de mest absurda argument för den självklara rätten att bokstavligen få röra sig framåt. Det var länge en accepterad sanning att kvinnor varken klarar av att spela fotboll eller att springa längre än 200 meter. All intensiv fysisk rörelse skulle försämra kvinnans kropp och utseende på olika sätt.

Det kan verka skrattretande i dag, men vi hör fortfarande oändligt många orimliga argument för att begränsa flickors och kvinnors rörelsefrihet. I Sverige får tjejer höra att deras kroppar inte är byggda för att spela fotboll, att de är alldeles för försiktiga för att kunna köra bil på riktigt, eller att killar inte gillar tjejer som är smartare än dem, så det är bäst att spela lite dum. I andra delar av världen kan det handla om kampen för rätten att få äga mark eller att få bestämma över sin egen kropp. Eller rätten att få cykla, som i Bangladesh.

I Bangladesh gifts nästan hälften av alla flickor bort innan de har fyllt 18 år, en femtedel innan de ens har fyllt 15. Utbildning och självkänsla är viktiga steg i kampen mot barnäktenskap, och där kan faktiskt en helt vanlig cykel spela roll.

Diakonias samarbetsorganisation Manab Kallyan Parished arbetar för flickors och kvinnors rättigheter. De utbildar lokalsamhället i jämställdhet och påverkar lokala ledare och politiker för att rättigheterna ska erkännas och värnas. De lär flickor att cykla – för när en flicka sätter sig på en cykel i Bangladesh är det en revolution, både för henne och för samhället hon lever i. Hon bryter en norm och får ett sätt att transportera sig utan manligt sällskap. Det gör att hon kan ta sig till skolan säkert på egen hand och därigenom fortsätta plugga i stället för att stanna hemma. Flickans hopp och självförtroende växer, samtidigt som riskerna för att bli bortgift tidigt minskar.

Men fortfarande väntar tusentals flickor på att få komma upp i sadeln. Och patriarkala strukturer finns inte bara i Bangladesh utan överallt.

På Diakonia vet vi att jämställdhetsarbete ger resultat. Jämställdhet innebär att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter att forma och påverka sina egna liv och samhällena de lever i. För att komma dit behöver vi förändra orättvisa könsmaktsrelationer och patriarkala strukturer. Diakonia fokuserar därför på kvinnors politiska deltagande, kvinnors ekonomiska egenmakt, rätten att leva ett liv fritt från våld, rätten att bestämma över sin egen kropp och rätten att få älska den man vill. Vi vet att det är viktigt att både kvinnor och män tror på och arbetar för de här rättigheterna om arbetet ska leda till varaktiga förändringar.

Kyrkorna har genom historien många gånger tagit täten för jämställdhet, andra gånger har de motverkat den. Jesus manar oss att arbeta för frihet, kärlek och rättvisa i världen och vi hoppas att ni alla – församlingar, privatpersoner och pastorer – fortsätter att höja era röster för jämställdhet.

I dag på internationella kvinnodagen drar Diakonia igång kampanjen Trotsa cykelansiktet, och tillsammans sätter vi fokus på de orimliga argumenten i Sverige och i världen. I kampanjen samlar vi berättelser och manifesterar för ökad jämställdhet på olika platser i Sverige. På www.cykelansiktet.se kan ni själva gå in och berätta om de argument ni har fått höra och varför de är orimliga.

Fortsätt att ta kampen varje dag. För det handlar om rörelsefrihet, för dig, för mig och för alla de flickor som vill spela fotboll eller cykla utan att få höra att de inte kan eller inte borde.

Helena Lind, insamlings- och kommunika­tionschef, Diakonia

Georg Andrén, generalsekreterare, Diakonia