Förr var sångformerna ganska givna i klassiska pingstmöten. Unison sång till orgelackompanjemang, solo-, duett- och kvartettsång, ofta körsång. Mestadels hade sångtexterna ett berättande innehåll.

När sånger med texter av tillbedjan, för mer än tjugo år sedan, oftare började förekomma i pingstkyrkorna kändes det för mig både rätt och befriande. Under en följd av år varierades sångvalen med både lovsånger och berättelsesånger. Successivt tycks lovsången få övertaget och texten visas på filmduk eller display.

Mera lovsång i gudstjänsterna har inneburit att församlingen gärna står och sjunger, för det mesta på uppmaning från mötesledaren med tillägget ”vi som orkar, vill och kan”. Så reser sig alla upp, utom de som, ja just det, inte orkar, vill eller kan.

Inte sällan pågår sammanhängande sång minst tio minuter. Det är lång tid för dem som vill men knappt orkar stå och omöjligt för den som inte kan. Är det ett bekymmer? Det är ju bara att sätta sig, kan den tycka som är frisk och stark. Med ett sådant resonemang finns knappast någon tanke på att den som inte har annat val än att sitta tvingas visa sin svaghet i att inte få vara "som alla andra". Den svage missar för det mesta också möjligheten att följa med i texterna på filmduken.

Inga problem, säger den som har en lösning på allt. Vill man följa texterna får man sitta längst fram. Nja, kanske inte så enkelt det heller för den som inte är ”som alla andra”. Inte alla har självförtroende eller självkänsla på topp. Man vill helst inte sticka ut.

Läs också: Ljudtekniker måste ha församlingens mest otacksamma jobb

Stod man aldrig och sjöng i gudstjänsterna förr? Jodå, det gjorde man ofta men sällan mer än de tre minuter det tar att sjunga en sång ur församlingens utlånade sångbok. Den som inte kunde stå behövde inte alltför länge känna sig annorlunda och man kunde alltid följa med i texterna.

Jag tycker att det är en befrielse att lovsånger gjort entré och lite sorgligt att berättelsesångerna alltför mycket fasats ut. Men jag är lite oroad över att fysiskt svaga gudstjänstdeltagare ska känna sig utanför eller kanske till och med diskriminerade i våra kyrkor.

Jan Bergquist, Härnösand

Läs också: Frida Park svarar: Känn dig fri att sitta eller stå när vi sjunger lovsång