Elisabeth Ohlsons kontroversiella altartavla som har avtäckts i S:t Pauli kyrka i Malmö har ivrigt debatterats i sociala medier de senaste dagarna.

Debatten påminner naturligtvis mycket om turerna kring Ecce homo-utställningen år 1998, om än på lite annorlunda premisser. Den mest vederhäftiga kritiken som framfördes angående Ohlsons verk byggde till största delen på att de ansågs sexualisera Kristus, men utställningen stod frånsett detta inte i någon särskilt stark motsättning till etablerad svenskkyrklig teologi. Den hade till och med ur det konservativa perspektivet några försonande drag, inte minst vad gäller dess gestaltande av Kristi omsorg om de exkluderade.

Ohlsons samtida altartavla som färdigställdes 2012 har naturligt nog ifrågasatts av konservativa och traditionalister eftersom den anses normalisera samkönade relationer och utmåla dem som förenliga med Guds skapelseordning. Det här är desto mindre problematiskt i förhållande till samtida luthersk teologi än utställningen 1998, och förstås helt i linje med den moderna svenskkyrkliga äktenskapssynen.

Men vid en närmare blick på själva konstverket framträder frågetecken som hittills verkar ha passerat obemärkta i debatten. Altartavlan har nämligen en påtaglig likhet med traditionella avbildningar av specifikt syndafallet där ormen lurar i trädet mellan Adam och Eva. Förutom Cranachs och till exempel Rubens, Dürers eller Tizians versioner, påminner den kanske särskilt om Michelangelos gestaltning i Sixtinska kapellet. På samma sätt som i Ohlsons verk slingrar sig den antropomorfa ormen runt Kunskapens träd i Michelangelos verk.

I Ohlsons altartavla ser vi två samkönade par flankerade av en man och en kvinna i kunglig utstyrsel som vi får anta är Adam och Eva. En av kvinnorna i paret till höger håller i den klassiska förbjudna frukten. Och en människoliknande orm omslingrar trädet i mitten och ser ut att presidera över hela sällskapet.

Men tillämpningen och blandningen av laddade symboler kan få oförutsägbara konsekvenser.

Läs också Ratad HBTQ-altartavla hängs upp i S:t Pauli kyrka i Malmö

Frågan är om detta gestaltande inte riskerar att utmåla just de samkönade relationerna som centrala för syndafallet. Det är nämligen inte paradiset i all sin oskyldiga prakt som framställs i det här klassiska motivet. Mer specifikt är det den ursprungliga synden som på ett fundamentalt sätt driver en kil mellan själva skapelsen och Gud. Det är den synd som är upprinnelsen till allt det fördärv som slutligen nödvändiggör Kristi offerdöd.

Givet avsaknaden av den förvisning eller den ångerfullhet som ofta återfinns i de klassiska motiven är det svårt att inte se det här verket som något annat än ett avståndstagande från Guds påbjudna ordning.

Här har ånger och förvisning i stället ersatts av en mångtydig elyseisk majestät där det framför allt är ormen som upphöjs. Dessutom har konstnären oavsiktligt gestaltat samkönade relationer som någonting essentiellt förknippat med syndafallet. Förutom att detta har utbrett stöd i äldre bibeltolkning och teologi, förstärks tanken ytterligare i och med att bibeltexterna aldrig innehåller fler än två människor innan dess att Adam och Eva begått den ursprungliga synden. Att dessa avbildats som påklädda talar också för att vi här har att göra med ett efterparadisiskt tillstånd.

Ett teologiskt mer konsekvent alternativ för Ohlson hade möjligtvis varit att helt enkelt ersätta våra urföräldrar i paradiset med ett samkönat par utan att tillägga ytterligare personer. Eller att åtminstone gestalta mänsklighetens förvisning ur det paradisiska tillståndet som en börda solidariskt delad mellan människor av olika sexuell läggning. Som verket nu ser ut, ligger dock den påbjudna läsningen obehagligt nära tanken att samkönad kärlek är ett alldeles särpräglat uttryck för den oförstörda mänskliga naturens förfall. Det var antagligen inte konstnärens intention.

Johan Eddebo, religionsfilosof

Läs mer Joel Halldorf: Hbtq-tavlan i Malmö går emot kyrkans teologi