20 oktober 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Osant om dödshjälp från Dagens ledarsida

Det finns inga skäl att anta att läkarassisterad frivillig dödshjälp skulle leda till att döende patienter tvingas känna ”plikt att dö”, skriver Juha Hänninen. Elisabeth Sandlund svarar.

När man debatterar dödshjälp händer det ofta att man skärper sitt budskap. I värsta fall kan man även demonisera opponenten. Men lättare är att använda begrepp som ”alla vet ju” eller ”många säger att”.

Elisabeth Sandlund skrev i Dagen (21/2) "Ibland går det så långt att det överskriver gränsen till halmgubbebygge, det vill säga att man tillskriver den som tycker annorlunda åsikter som han eller hon inte har för att kunna angripa dem med all kraft." Och hon menar mig. När jag talade i riksdagen i Stockholm den 18 februari tyckte Elisabeth Sandlund att jag var övertygande, men på ett fel sätt. Hon skrev att vi behöver inte några halmgubbar.

Men det räcker inte att säga att argumenten är överdrivna. Man måste också kunna visa på vilket sätt argumenten är överdrivna. Jag hävdade att det finns personer som vill att dödssjuka män­niskor ska hållas vid liv under alla omständigheter. Och jag hävdade också att de som talar om sluttande plan skrämmer människor med att säga att ökningen av sökande till dödshjälp sker oberoende av vår argumentation. Och där är vi "snubblande nära halmgubbe­nivån", säger Sandlund.

Sandlund skriver ”Inget land som har infört dödshjälp har lyckats – eller ens velat – begränsa rättigheten till dessa extrema fall. Det vill inte heller ’Rätten till en värdig död’, som är ivriga förespråkare för Oregonmodellen, där den som, rätt eller fel, bedöms ha maximalt sex månader kvar i livet förses med dödande tabletter att inta vid valfri tidpunkt.”

Ovanstående är inte sant. Alla länder, som har infört dödshjälp har lyckats begränsa rättigheten att dö till situationer där lidandet är – på ett verkligt, dokumenterat sätt – outhärdligt. I Oregonmodellen är den fundamentala frågan om samhället bör eller inte bör respektera en döende människas egen begäran att få dö, när livet bara är fyllt med lidande.

Det är självfallet accept­abelt om man inte själv vill ha medicinsk hjälp när döendet är outhärdligt. Men det är oetiskt att neka lidande patienter som vill ha det – när den palliativa vården sviktar – och som är i desperat behov av hjälp att dö när de lider outhärdligt.

Det finns inga skäl att anta att läkarassisterad frivillig dödshjälp skulle leda till att döende patienter tvingas känna "plikt att dö". Decenniers erfarenhet från länder där frivillig dödshjälp legaliserats motsäger detta. Det finns inga skäl att förutsätta "ett sluttande plan" med oundviklig ökning av läkarassisterad frivillig dödshjälp till andra patientkategorier än de med kort återstående tid att leva och med svåra lidanden. Det finns naturligtvis risker att samhällen utvecklas i en brutaliserande riktning i olika avseenden men i det perspektivet vore läkar­assisterad frivillig dödshjälp ett mycket litet problem.

När jag nyligen besökte Nederländerna och Belgien kom jag till en ännu starkare insikt, och förståelse, än tidigare om att frågan handlar om individuellt lidande. Det är alltid frågan om den enskilda individen för mig. Den andra aspekten är att frågan om att medicinskt hjälpa en lidande att dö inte är något som bara läkare ska utvärdera. Det är en fråga om medborgerliga rättigheter och samhällets värderingar.

Min etiska övertygelse är att medicinsk hjälp att förkorta själva döendeprocessen är något som har en stark koppling till palliativ vård. Men alla vet att denna palliativa vård i ett litet antal fall sviktar, varför palliativ vård bör integreras med frivillig dödshjälp för att uppnå bästa lindring av alla döende människors lidande.

Juha Hänninen, palliativläkare

Läs också Elisabeth Sandlund (21/2): Inget land har lyckats begränsa dödshjälp till extrema fall

Elisabeth Sandlund svarar direkt: Nu visar Juha Hänninen sin verkliga agenda

Juha Hänninens svar på min ledarkrönika visar med all önskvärd tydlighet att hans agenda inte handlar om den mycket begränsade grupp patienter som eventuellt inte får tillfredsställande lindring av sina smärtor med hjälp av de medel och metoder som står till den palliativa vårdens förfogande. Det var om den gruppen hans anförande i riksdagen handlade men av svaret framgår att han värnar varje individs frihet att välja när det är dags att begära att en läkare avslutar livet genom en aktiv handling.

Det är just här det sluttande planet med nödvändighet tar sin början, vilket visat sig i land efter land där dödshjälp införts. Ingen läkare i världen kan med säkerhet förutsäga att en patient med en terminal sjukdom har högst en, tre eller sex månader att leva. Därför fungerar inte detta kriterium för att avgöra när dödshjälp, vare sig det handlar om tabletter att inta på egen hand eller injektioner som ges av sjukvårdspersonal, ska beviljas.

I Oregon, där villkoret är just att den återstående livslängden ska gå att förutse med rimlig säkerhet, kan en patient med en kronisk sjukdom, exempelvis diabetes, försätta sig i ett dödligt tillstånd genom att sluta ta insulin. Han eller hon blir därmed en kandidat för dödshjälp. I Kanada har bestämmelsen att döden ska vara möjlig att förutse slopats efter bara ett par år med striktare regelverk som visade sig inte gå att tillämpa.

Juha Hänninen skriver att dödshjälp inte är en fråga enbart för läkare att utvärdera utan att det handlar om medborgerliga rättigheter och samhällets värderingar. På ett plan är detta självklart. Skulle dödshjälp i Sverige införas kan det ske först efter ett majoritetsbeslut i riksdagen som upphäver dagens förbud. Men ett sådant beslut skulle bygga på att de folkvalda politikerna anser att det är en medborgerlig rättighet att kräva att en, i teorin alla, läkare utför en handling som berövar en annan människa livet, på tvärs mot allt vad professionell etik hittills har gjort gällande.

Vissa läkare ser inga problem med detta. Inte så få, som sällan eller aldrig möter en terminalt sjuk patient, skulle inte behöva bli direkt berörda. Men många läkare skulle ställas inför ett moraliskt dilemma och tvingas agera mot sitt samvete – eller byta yrke. Det är en utveckling som svensk sjukvård, som redan nu befinner sig i kris, inte ska behöva utsättas för. Också ett argument, vid sidan av de tunga principiella skälen att stänga dörren för dödshjälp, en gång för alla.

Elisabeth Sandlund, ledarskribent, Dagen

Fler artiklar