Debatt

Tack gode Gud för kyrkorna!

I krisen visar det sig hur viktiga kyrkorna är i samhället. Men utan pengar kan inte kyrkorna fortsätta sitt avgörande arbete, skriver Karin Wiborn.

Det här är en lovsång till Sveriges kyrkor. Till er som snabbt har ställt om snarare än ställt in. Årets påskfirande kommer med all sanno­likhet att finnas i vårt kollektiva minne länge. Det här var ett år när skärtorsdagens nattvardsbord pryddes av en flaska handsprit – där måltid över huvud taget kunde delas. Långfredagens mörker och övergivenhet kändes påtaglig och påskdagens jubel – livets seger över döden – blev ett profetiskt tilltal och en ljuvlig påminnelse om vår djupa tro.

För ögonblicket hör vi samma ord vart vi oss i världen vänder – corona. Pandemin påverkar oss på alla plan och naturligtvis också våra kyrkor och församlingar. Nästan all planerad verksamhet har fått ställas om och jag är fascinerad över hur snabbt kyrkorna responderat på dessa nya förutsättningar. Min gissning är att antalet gudstjänstbesökare kraftigt har ökat genom möjligheten till digitala gudstjänster. I någon mening inser jag att samtidigt som min omvärld smalnar av och jag sitter mer för mig själv, öppnar sig nya och andra kanaler – en ny omvärld.

Hemma i min soffa har jag firat gudstjänst med mina italienska vänner i Milano. Jag har från matbordet varit i Rom, i serbisk ortodox gudstjänst i Tyskland och lyssnat till predikan från en baptistförsamling i Washington. Jag har deltagit i otaligt många gudstjänster och söndagsskolor från olika församlingar i Sverige. Jag hör om matpaket till behövande, telefonkedjor till dem som sitter i karantän och vet på nära håll hur kyrkornas medarbetare på landets anstalter och häkten, universitet och högskolor har fått ställa om men ändå finnas till hands. För att inte tala om sjukhuskyrkans medarbetare som utan långa processer har fått ta ställning till nya frågor i en svår situation.

Kyrkornas barn- och ungdomsverksamhet som bidrar till demokratisk fostran, meningsfull fritid och växt lever vidare. Scouterna möts utomhus i mindre grupper. Också här bidrar digitala medel till att söndagsskolor och tonårsgrupper, ja, till och med barnkörer lever vidare. Nu ser vi en sommar med inställda läger, konfirmationer, årskonferenser och festivaler. Så långt vi kan ställer vi om, men visst behöver vi också ställa in. Till mångas sorg.

Vi påminns igen om hur mycket det betyder att få dela gemenskapen med varandra. Att inte längre få dela gemenskapen med våra äldre äldre – dessa oumbärliga bärare av liv och verksamhet – smärtar.

Kyrkorna har snabbt noterat att de som vanligtvis har det svårast i vårt samhälle drabbas mest av alla. Hemlösa, papperslösa, människor som sökt sig tillfällig inkomst i vårt land. Människor som i dag i större utsträckning saknar mat för dagen och inte har ett hem att hålla sig hemma i.

Vi är i en påtvingad tid för eftertanke och reflektion som inte alls bara är av ondo. För många har ekorrhjulet stannat för att lite yrvaket tvingas in i existentiella frågor. Ekorrhjulet stannar inte för alla, särskilt inte för dem som arbetar inom vården. Där finns de existentiella frågorna högst påtagligt på grund av det livsviktiga arbete man står i.

Vilka är vi som kommer ut på andra sidan av pandemin? Världen kommer helt klart vara förändrad.­ Klimatet har fått en tid av återhämtning. Hur tar vi fortsatt ansvar för klimatet? Vad har mötet med de existentiella frågorna, gjort med oss människor? Hur kommer ekonomi och näringsliv återhämta sig och vad kommer vi se av ökad arbetslöshet och personliga tragedier? Och hur ser vi på oss som världsmedborgare? När pandemin så småningom lättar och det är dags för kyrkorna att ställa om igen tror jag det handlar om att ställa upp.

När vi får öppna kyrkportarna ser jag för mig ett ökat tryck på kyrkornas diakonala stöd, själa­vårdssamtal och gemenskapstörstande ungdomar. Vi har män­niskor som efter lång tid i hemmet längtar in i ett sammanhang. Och jag tror vi kommer vara beredda, för det är sådana vi är. Redo.

Men mitt i all tacksamhet över Sveriges kyrkor och församlingar finns även en stor oro av krass verklighet. Det handlar om uteblivna offer, gåvor, kollekter och insamlingar. Därför vill jag sända en vädjan till dig. Kom ihåg din lokala församlings ekonomiska åtagande för Guds mission här hemma och i andra länder. Kyrkornas organiserade godhet behöver finansieras för att vara beredda att åter ställa om när den tiden är. Världen behöver oss.

Och med det sagt vill jag också rikta en begäran till Sveriges regering. Vilka åtgärdspaket vill ni presentera för Sveriges trossamfund? Uteblivna insamlingar påverkar lokala församlingar och samfund stort. Vi vet att ni uppskattar det vi gör och det betyder mycket. Nu står trossamfunden inför stora inkomstbortfall som kommer påverka, inte bara fasta kostnader för den egna verksam­heten utan också det stora sociala och diakonala arbetet som kyrkorna bidrar till i vårt land och i andra länder. För församlingars överlevnad som aktör i lokala samhällen behövs ett ökat stöd i nuvarande situation. Trossamfundens nätverk, engagemang, goda vilja och erfarenhet av existentiell reflektion är av extra stor betydel­se nu och en lång tid framöver.

Varje församling är ett fantastiskt nätverk av organiserad godhet med stor anpassningsförmåga och kreativitet som har en vana att röra sig kring stora frågor om livets mening och om liv och död. Alla samhällen behöver organiserad godhet, vilket visar sig i den kris världen befinner sig i nu.

Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd

Fler artiklar för dig