Ord är alltid viktiga, det vet vi. Just nu är orden om döden och det som händer när människor lämnar oss, extra viktiga. Ur kristen synvinkel kan vårt sätt att klokt och varligt uttrycka vår tro, betyda allt; inte minst för sörjande vars tro är svag men där det ändå finns ett slags hopp om ett återseende.
I det sekulära Sverige har på senare år begreppet ”gått bort” blivit standard. För en icke troende och för en ateist är uttrycket adekvat. Det säger tydligt hur man ser på döden. Som död är personen borta, helt och för alltid. Det finns ingen fortsättning.
För en person med exempelvis en kristen tro finns det en fortsättning, en evighet. Ett liv att längta till och att se fram emot, inte minst under livets svåra perioder. Visst, det handlar om tro. Ingen vet bestämt och inget kan bevisas men tron kan vara stark och upplevas som en övertygelse. Men den kristnes tro är mer än så. Den innebär också ett hopp. Händelser under livsresan och kanske förunderliga möten med det gudomliga får hoppet att leva, dansa och fröjdas.
Nog ska väl detta hopp få vingar eller åtminstone få märkas i den omgivningen när döden ska beskrivas. Inte enbart för sin egen och de gudstroende vännernas skull utan framför allt för alla dem som i sorgens stund behöver strimmor av hopp och ljus när mörkret tätnar.
Själv använder jag oftast uttrycket ”har lämnat jordelivet” men det finns så många fina formuleringar som uttrycker ett hopp om en annan värld beredd av Gud själv.
Den kristnes uppgift måste vara att peka på och, inte minst, bejaka hoppet i stället för att ängsligt och slentrianmässigt stämma in i tvivlet på en fortsättning.
Kjell-Erik Selin, Stockholm