Med stor självsäkerhet äntrade han scenen när ordet blev fritt. Den unge pastorn ville avge sitt credo inför kollegerna: ”Jag tror på Bibelns verbalinspiration”, började han. ”Jag tror att varje ord i Bibeln är inspirerat av Gud. Vi måste läsa som det står, för det finns inte ett enda fel i Bibeln.”

Varför återberättar jag detta? Det plågsamma inlägget på pingstpastorernas årliga konferens på Clarion hotell i Stockholm för några år sedan, helt säkert allvarligt menat, kunde gärna lämnats därhän. Om det inte varit för att det följdes av applåder, medan varje antydan till korrektiv lyste med sin frånvaro.

Och vad får mig att minnas händelsen just nu? Är det inte just detta oförtäckta försvar för en fundamentalistisk läsning av Bibeln, som är själva roten till den gränslösa tragedin i Filadelfia Knutby?

Journalisten Anna Lindmans varsamma och blottläggande skildring i Uppdrag granskning av det ödesdigra som utspelade sig i Knutby under ett par decennier bör ingen underlåta att se. I en kommentar säger Anna Lindman att hon skäms över sitt skrås vägnar, hur journalisterna behandlat dessa personer. Därefter tillägger hon: ”Men jag tycker också att pingströrelsen ska skämmas för sin hantering. Man borde reagerat på varningstecknen långt tidigare.”

Ingen förväntar sig annat än att pingströrelsens företrädare markerar avstånd och avsky inför det som utspelat sig i Knutby. Men självkritiken, rannsakan över vad det är i den egna teologins och andlighetens dna som varit katalysator för denna katastrof, väntar ännu. Verkligheten är ju att många av de unga kristna som sökte sig till Knutby under 1990-talet kom från en uppväxt i pingstförsamlingar. En tidig andlig formering kan spåras till karismatiska miljöer där en fundamentalistisk läsning av Bibeln byggde in en illusorisk konflikt i unga människors världsbild. Konflikten mellan Gud och världen.

Nu ska sägas att stora delar av pingströrelsen långsamt har gjort upp med en fundamentalistisk bibelläsning. Såväl Teologiska Nätverket inom Pingst som dess föreståndare, Daniel Alm, har i skrift förtjänstfullt tagit steg i den riktningen. Likväl lever denna bibelförståelse kvar i åtskilliga pingstkarismatiska miljöer, den gror under ytan, tillväxer på sina håll. Och den kan, som sagt, understundom röja sig i de mest häpnadsväckande uttalanden från pastorer på rörelsens egen ledarkonferens. Det är inte enkelt att frigöra sig från föreställningar om en ofelbar bibel som varit närmast genetiskt betingade i en församlingskropp.

Nu är jag medveten om att begreppet ”fundamentalism” blivit ett föraktfullt invektiv som inte sällan används som retoriskt slagträ, och det kan därför behöva definieras vad vi menar med en ”fundamentalistisk läsning av Bibeln”. Kanske kan det till viss del bidra till en teologisk förklaring – vid sidan av de rent psykologiska mekanismerna – av det till synes obegripliga som skedde i Knutby.

Begreppet "fundamentalism" myntas i USA för drygt hundra år sedan, när konservativa protestantiska exegeter lägger fram ett antal "fundamentala principer" för Bibelns ofelbarhet. Det kom att stimulera en så kallad "bokstavstrogen" läsning av Bibeln. Denna har fått allt större spridning mot slutet av 1900-talet, främst inom protestantiska miljöer, men den förekommer även i de katolska och ortodoxa kyrkornas yttermarker.

Denna läsning, som uppfattat sig som ett värn mot den liberala bibeltolkningen, utgår från att Bibeln måste läsas och tolkas bokstavligt, utan hänsyn tagen till dess historiska framväxt och utveckling. Fundamentalismen insisterar med rätta att Bibeln är inspirerad av Gud, men är rotad i en ideologi som inte är biblisk. Den förväxlar bibeltexten, och de mänskliga begränsningar den är präglad av, med det gudomliga innehållet i budskapet.

Läs också Åsa Waldaus son Victor: Vi frös ut de andra barnen

Grundproblemet med den fundamentalistiska läsningen är dess oförmåga att inse inkarnationens realitet. I stället för att bejaka den nära relationen mellan gudomligt och mänskligt, uttryckt i Jesus Kristus, upprätthåller den en klyvning mellan andligt och världsligt, naturligt och övernaturligt, vetenskaplig forskning och trons perspektiv.

Detta leder till en felaktig föreställning om det absoluta. Man uppfattar Bibelns Gud som ett absolut väsen som upphäver alla olikheter och nyanser. Och förgör den som avviker. Många berättar hur de i Knutby hamnade i kylan för att de var ”fel”. Felet låg i att man var olik. Det ”rätta” var det konforma.

Till inkarnationens mysterium hör att Gud uttrycker sig på ett mänskligt språk, använder sig av dess nyanser och även accepterar dess begränsningar. Denna realism avfärdas av den fundamentalistiska bibelläsningen. I stället förhåller man sig till Bibeln som till ett slutet system, man vägrar se de dynamiska spänningar och den mångtydighet som finns i texterna, följden blir rigiditet och enkla lösningar. Varje ställande av frågor liksom all kritisk analys avfärdas som ”fel”.

Den fundamentalistiska läsningen av Bibeln fortsätter att vinna gehör därför att den erbjuder svar på människors livsproblem. Det har med rätta sagts att denna läsning av Bibeln inbjuder, outtalat, till ett tankens självmord. Det är därför den är så farlig. I Knutby drevs konsekvenserna av detta bibelbruk till sin dödliga spets. Från den rörelse som avlade Knutby förväntar sig många mer än avståndstaganden. Det oroar att markeringen mot den fundamentalistiska läsningen av Bibeln, som i dag finns på fler håll än Knutby, inte är mer resolut.

Peter Halldorf, pingstpastor, bibellärare och författare

Läs mer Därför har Peter Halldorf fel om Knutby

Läs också Sune Nordin: Inte bara i Knutby - Alltför många exempel på osunt ledarskap