25 år efter massakern: Låt offrens historia skriva framtiden

50 år efter Förintelsen utspelade sig ett nytt folkmord på europeisk mark. Trots att vi 1945 lovade varandra "aldrig mer" hände det igen den 11 juli 1995, för exakt 25 år sedan. Dagen då 8 372 av den bosniska stadens Srebrenicas bosniaker (bosniska muslimer) föll offer för ett folkmord. Om ondskan, som tog tusentals oskyldiga människors liv, må vi alltid berätta.

Srebrenica, en kommun som 1995 hade cirka 36 500 invånare, var till sitt antal jämförbar med Uddevalla eller Skövde. Bara tanken på att cirka 23 procent av någon av dessa kommuners invånare skulle flytta är svårtänkt. Ännu svårare är det att tänka sig att över 8 000 pojkar och män skulle mördas för att de tillhör en viss folkgrupp.

Redan i februari 1992 hade Bosnien-Hercegovina utropat sig till en självständig stat. Men trots en genomförd folkomröstning och ett formellt erkännande från FN blev självständigheten någonting som de bosnienserbiska politikerna vägrade att erkänna. En av dem, Radovan Karadzic, hade redan 1991 deklarerat att en eventuell självständighet skulle innebära "en väg mot helvetet", som skulle leda till bosniakernas "försvinnande".

Det skulle, tyvärr, visa sig att Karadzic hot varit allt annat än tomma. I stället blev nationalistiska och populistiska tongångar alltmer dominerande. Bosnienmuslimerna sågs, likt slovenerna och kroaterna, som fiender som hade svikit den gamla drömmen om en jugoslavisk nationalstat. Från Belgrad kunde man höra liknande tongångar från president Slobodan Milosevic, vars retorik mot delrepubliken Kosovos muslimska majoritetsbefolkning var direkt fientlig.

De bosnienserbiska politikernas svar på Bosniens självständighet blev att bilda en egen stat, Serbiska Republiken-Bosnien-Hercegovina, som aldrig erkändes av FN. Det bosnienserbiska parlamentet bildade en egen armé, och till general för armén valdes Ratko Mladic, som senare skulle bli känd som "Bosniens slaktare". Mladic första uppdrag blev belägringen av Sarajevo. Den treåriga belägringen av staden, mellan 1992 och 1995, blev den längsta i modern krigshistoria. En belägring som kostade 14 000 medmänniskor livet.

Samtidigt som han var upptagen med att tillintetgöra Sarajevo kontrollerade Mladic trupperna i kommunen Srebrenica i nordöstra Bosnien. Även denna stad belägrades. Och både i staden och i närliggande orter föll bosniakerna offer för den bosnienserbiska arméns hänsynslöshet.

Med ett systematiskt tillvägagångssätt, som vi i Europa inte hade skådat sedan Förintelsen, separerades män och kvinnor från varandra. Männen transporterades på lastbilsflak med händerna hopbuntade med ståltråd och fick vid sin ankomst till olika fält utanför staden ställa upp sig på rad. Bakom dem, med skarpladdade vapen, stod en bosnienserbisk arkebuseringspatrull redo. När kulorna hade träffat sina mål skyfflades männens och pojkarnas kroppar ned i massgravar med hjälp av grävmaskiner.

Ett fasansfullt faktum är att man i efterhand, efter utredningar av ICTY (Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien) i Haag, har kunnat konstatera att lik har flyttats, från gamla till nya massgravar. Mladic och hans armé försökte därmed dölja sitt bestialiska brott, utan någon som helst respekt för människovärdet.

Liknande fynd gjordes i kommunen Prijedor, där man 2013 hittade den enskilt största massgraven från Bosnienkriget. 842 lik i en och samma grav. Prijedormassakern, som krävde 3 176 medmänniskors liv, blev Bosnienkrigets näst största.

Alla folkgrupper drabbades på ett fruktansvärt sätt under krigen i före detta Jugoslavien. Vi får inte glömma det lidande som uppstod på grund av dessa grymma krig, där grannar ställdes mot grannar. Försoning och en långsiktig normalisering kräver att alla erkänner de grymheter som skedde och arbetar för att det inte sker igen.

Trots att både Radovan Karadzic och Ratko Mladic har dömts för folkmordet i Srebrenica har överlevarnas och deras anhörigas sår inte läkt. I Bosnien kan till och med skönjas en förnekelse och glorifiering av den etniska rensningen och folkmordet. Den ena av Bosnien-Hercegovinas båda entiteter, Republika Srpska, har under ledning av Milorad Dodik formellt namngivit ett studenthem efter Radovan Karadzic. I vissa städer finns muralmålningar av Ratko Mladic, och varje år marscherar ultranationalister sjungandes kränkande sånger som strör salt i offrens redan djupa sår.

Den etniska rensningen i Prijedor och folkmordet i Srebrenica ska vi minnas, i första hand för att vi är skyldiga offren och deras anhöriga det. Det bästa vi kan göra för att dessa fasansfulla brott inte ska upprepas igen, det är att stå upp mot all den politik och alla de värderingar som på något vis kompromissar medmänniskovärdet. Det unika, okränkbara människovärdet har vi alla en skyldighet att försvara. Det enda rimliga är att offrens historia skriver framtiden. Det är så vi minns och hedrar dem och på riktigt ser till att det aldrig sker igen.

Nedžad Deumić (KD), Stenungsund, gruppledare

David Lega (KD), Europaparlamentariker

Conny Brännberg (KD), regionråd

Magnus Jacobsson (KD), riksdagsledamot