Det kristna hoppet är starkt. Ett hopp som bygger på att Gud som har skapat himmel och jord, också har blivit människa. Att han har dött i vårt ställe och tagit vår skuld på sig, för att därefter besegra döden genom att uppstå med en förvandlad kropp. Denna uppståndelse från de döda är förutsättningen för vår egen uppståndelse och förvandling. En förvandling som berör hela skapelsen och den nya Gud kommer att göra.
Vad gör då detta hopp med oss? Fyller det oss med inspiration och energi för att bygga en bättre värld eller faller vi in i en passivitet eftersom ”detta ordnar Gud ändå upp till slut?”
I början av sommaren läste jag boken: "Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten". Den är skriven av Jonathan Jeppsson, journalist på Aftonbladet. Jeppsson har läst ett antal vetenskapsrapporter och vetenskapsartiklar. Utifrån det gör han en beskrivning av hur livet på jorden kommer bli fram till år 2100. Det är en mycket dyster bild han målar upp. Han skriver: "Arternas utdöende, överbefolkning, stigande havsnivåer, matbrist, hetta, bränslebrist, vattenbrist och nedhuggning av våra skogar samverkar på ett sätt som inte går att jämföra med någonting liknade, oavsett om det är Romarrikets långsamma förfall eller Inkarikets snabba utdöende."
Han argumenterar i boken för att det redan är för sent, eftersom det redan finns en uppvärmning inbyggd i systemet och att vi fortsätter att öka halten växthusgaser i atmosfären. Det är försent på grund av att vi har en total oförmåga att sluta konsumera och resa. Dessutom vägrar vi omdefiniera vad som är mänskliga rättigheter och friheter i förhållande till planeten. Därutöver en standardökning som medför ett högre och ohållbart användande av jordens resurser.
Författaren uppmanar till att ge upp det klassiska hoppet, om att det ändå finns en lösning inom nuvarande ramar. I stället måste vi förstå vår utsatta position. Det handlar om att göra allt vi kan för att få så lång tid på oss som möjligt att acklimatisera oss till en annan värld. Han talar om att vi behöver mod i stället för hopp. Mod att möta den värld som väntar på grund av av vårt sätt att överutnyttja skapelsen.
Trots denna mörka bild ger han några framkomliga vägar. Genom att sluta släppa ut koldioxid, vilket innebär en stor omställning för vårt sätt att leva. Därutöver skriver han: ”Plantera träd.” Jorden har i dag hälften så många träd som den en gång hade. Träd som kommer att suga upp koldioxiden. Var och en av oss kan fundera över om detta ens är möjligt att åstadkomma utifrån den utgångspunkt vi har i dag.
Läs också Peter Halldorf och Magnus Malm: Därför slutar vi att flyga helt
I Forskning & Framsteg nummer 5/2020 beskrivs forskaren Åsa Callmers doktorsavhandling vid KTH om hur jordens resurser ska räcka till alla. Svaret lyder: tillräcklighet. Hon menar att det funnits en övertro på teknik, att mer hållbara produktionssätt kommer att lösa problemen. Hon menar att vi som individer kan gå emot strömmen och konsumera hållbart, men att politiken framför allt behöver ställa högre krav på produkters hållbarhet och det ska bli lättare och billigare att byta, dela, reparera eller hyra produkter.
Dessa utmaningar står vi och kommande generationer inför. På vilket sätt kan vi då utifrån det kristna hoppet svara på detta? I Upp 21:1 står dessa ord: "Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer." Det finns två ord för ny i Nya testamentet. Det ena är neos, som betecknar något som just har börjat existerat. Men ordet som används i citatet ovan är kainos, som betyder det är nytt i fråga om art och kvalitet. Detta innebär att "ny" är en förvandling av det som redan existerar. Vi kan jämföra med Kristi kropp efter uppståndelsen. Det var ingen ny kropp, utan en förvandlad kropp. På samma sätt beskrivs hur jorden förändras vid Guds framtida nedstigande på den.
Läs också Cecilia Lind: Djävulen är vår fiende - inte koldioxidutsläppen
Det kristna klimatsvaret skulle därmed kunna bli att detta fixar Gud till slut. Att vi inte behöver oroa oss, hur illa än det blir. Att vi kan leva vidare som vanligt. Men är det verkligen ett hållbart och bibliskt svar? Är inte det att säga att vi struntar i det första uppdraget Gud gav oss, att vårda skapelsen?
Ingen lärjunge till Jesus tror att det går att strunta i att vara förlåtande genom att säga att det uppstår ständigt nya konflikter och en dag kommer Gud att ordna upp allt ändå. Nej, trots att vi lever i en trasig värld, försöker vi leva så helt som möjligt genom att göra Guds vilja. Här finns det kristna hoppet, det trotsiga kristna hoppet.
Även om framtiden ser mycket dyster ut och de åtgärder vi egentligen borde göra, orkar inte mänskligheten med, så visar vi genom våra ord och handlingar att vi tror på en förnyad och förvandlad värld. Målet sporrar oss! Vi förändrar inte vår livsstil på grund av rädsla, utan utifrån övertygelsen om att det är Guds vilja att vi ska förvalta skapelsen på ett gott sätt och att han en dag kommer att upprätta hela den befintliga skapelsen.
Sven-Gunnar Hultman, pastor Grindtorpskyrkan Täby