07 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Även jag brinner för kvinnans upprättelse

Slutreplik. Den orättfärdiga manliga dominansen är en konsekvens av syndafallet. Därför behöver vi kämpa för både mannens och kvinnans upprättelse, skriver Olof Edsinger.

I min debattartikel den 7/1 lyfte jag fram fyra ingredienser som jag menar är nödvändiga för alla som vill göra rättvisa åt Nya testamentets budskap på temana kön, jämställdhet och manligt och kvinnligt. Dessa var:

1) Tron på den goda skapelsen, där vårt biologiska kön ses som en tillgång snarare än som ett problem i vårt identitetsbygge.

2) Insikten att vi som män och kvinnor är “olika och jämlika” – och att jämlikhet därför inte förutsätter fullständig likhet mellan könen.

3) Att djupa och sårbara relationer förutsätter en betoning på gemenskap och ömsesidigt beroende snarare än på självförverkligande och individualism.

4) Att Jesu självutgivande kärlek, tydligast manifesterad i korset, behöver stå som modell även för våra relationer – med Nya testamentets tal om det ömsesidiga underordnandet som ett av sina starkaste uttryck.

På denna text är det tre personer som har replikerat. Det märkliga är bara att ingen av dem går i närmare dialog med min artikels huvudärende. I stället får jag intrycket att de upprörs över att jag inte reservationslöst applåderar den feministiska kampen och att jag inte ägnar mer utrymme åt att förklara vad jag själv sympatiserar med i denna.

Sara Forslunds text (13/1) präglas av ambivalens i synen på Nya testamentets texter. Hon ifrågasätter om både män och kvinnor tillåts blomma när vi praktiserar Skriftens ord och hon är särskilt negativ till apostlarnas instruktioner för det kristna äktenskapet. Trots detta menar hon att Paulus i andra texter förser oss med nycklar till hur vi som kristna ska relatera till varandra – nämligen som bröder och systrar i samma Guds familj. Själv ser jag ingen motsättning alls mellan detta och de så kallade hustavlorna i Efesierbrevet och Kolosserbrevet.

Jag vill ta mig an dessa frågor på ett sätt som inte ensidigt tar parti för någotdera könet

—  Olof Edsinger

Katarina Hedman (26/1) går ut hårdare och hävdar att det samtal jag vill initiera sker “på bekostnad av viktiga samtal kring kvinnors begränsade möjligheter inom kyrkan”. Hon hävdar att jag vill sopa misshälligheter under mattan för att “bevara den goda stämningen”, att jag ger en ensidig beskrivning av feminismen som rörelse och att jag “inte verkar vilja erkänna att män har mer makt än kvinnor”. För den som läser min bok Olika och jämlika, där jag utvecklar mitt resonemang kring dessa frågor, blir det förhoppningsvis tydligt att detta är långt ifrån min egen ståndpunkt. Däremot är det sant att jag vill ta mig an dessa frågor på ett sätt som inte ensidigt tar parti för någotdera könet. Jag menar helt enkelt att både män och kvinnor är syndare, att både män och kvinnor blir upprättade i Kristus och att en ideologi som ensidigt gör män till “problemet” aldrig kan förse oss med några långsiktigt hållbara lösningar.

Det som radikalfeminismen beskriver som “patriarkatet” – alltså den orättfärdiga manliga dominansen – är enligt mig en konsekvens av syndafallet i Första Moseboken 3. Ända sedan dess kan man alltså tala om en form av maktkamp mellan könen. Därför är jag också positiv till den liberalfeminism som satte sin prägel på första vågens feminism, och som ledde till viktiga segrar som lika rösträtt och lika tillgång till högre utbildning.

Med andra vågens feminism komplicerades dock bilden. Dels för att de frågor som drevs – såsom upphävd sambeskattning, mer tid på dagis och fri abort – inte var lika entydigt positiva. Dels för att man blev allt mer influerad av ett socialistiskt narrativ där kampen och polariseringen sattes i centrum. Man började också gå i den riktning som i dag sätter sin prägel på tredje vågens feminism, och som ofta leder till ett underkännande av samtliga de punkter jag inledde denna artikel med.

Därmed menar jag att även Daniel Holmgren (3/2) tar för lätt på min kritik av dessa obibliska inslag i den moderna feminismen. Det är ju just för att vi alla står för jämlikhet och alla människors lika värde som vi borde kunna diskutera sådant som är kontraproduktivt eller skadligt inom feministrörelsen. Mitt bidrag till detta samtal är att vi – oavsett om vi kallar oss feminister eller inte – behöver låta oss utmanas av de fyra bibliska punkterna. Till saken hör att jag själv anser att Nya testamentets instruktioner gällande våra nära relationer är mer utmanande för män än för kvinnor.

Men låt oss också erkänna att det finns en orsak till att andelen svenska män över 30 år som kallar sig själva feminister har halverats sedan 2014. I åldersspannet 15–29 år är gapet mellan kvinnor och män ännu större. Ju mer världsfrånvända teorier om kön och genus som man från feministiskt håll börjar torgföra, och ju mer aggressiv man blir i sin retorik, desto svårare blir det helt enkelt att finna lösningar där både män och kvinnor upplever sig sedda och respekterade.

Därför hoppas jag också att Forslund, Hedman och Holmgren ska se min utsträckta hand i detta. Även jag brinner för kvinnans upprättelse! Om det är okej att samtidigt brinna både för mannens upprättelse och för Bibeln som Guds ord ser jag inga gränser för vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar