21 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Hetsen mot män kanske är nödvändig?

Hetsjakten på män kan vara ett avancerat sätt att måla upp en gemensam fiendebild för att stärka samhällets inre gemenskap, skriver Daniel Claesson och Robert Pikas.

Mycket av debatten på senare år har handlat om normer, strukturer, förtryck och identitet. En grupp som hamnat särskilt i skottgluggen är män. Rubriker som “Det är männens fel” och krav på bortsortering av män är vanligt förekommande i medier. Beteenden som kan kopplas till män eller maskulinitet beskrivs gärna som negativa och problematiska. Vissa menar att män hela tiden ägnar sig åt att förtrycka och utnyttja andra. #metoo var ett tydligt exempel.

Denna diskussion uppfattas som djupt orättvis av många män. Förtrycket som det talas om är svårt att förstå eftersom det inte alls stämmer med den vardagsverklighet de lever i. Den som motsätter sig dessa beskrivningar blir dessutom själv lätt misstänkliggjord, vilket ytterligare förstärker känslan av orättvisa. I detta ligger en del av förklaringen till den polarisering som präglar mycket av dagens samhällsdebatt. Det som borde vara ett viktigt demokratiskt samtal urartar i stället till oförsonlighet, hets och rent hat mellan grupper.

Det finns åtskilliga exempel på rasism mellan invandrargrupper, liksom på kvinnor som utövar förtryck.

—  Daniel Claesson och Robert Pikas

Ett sätt att komma ur en negativ spiral kan ibland vara att vrida på perspektiven. Är det så att vi har helt felaktiga utgångspunkter i den här diskussionen?

Vänsterns eller den radikala feminismens agenda är att säkerställa att alla ska ha samma möjligheter och att ingen ska diskrimineras eller behandlas illa. Deras målsättning är att hjälpa de förtryckta, och politiken är deras medel att nå dit. Men tänk om det i stället är så att det underliggande målet inte alls är att hjälpa de förtryckta, utan att peka ut förtryckarna? Mål och medel byter så att säga plats?

Vänstern hävdar att förtryck inte kan utövas av grupper som själva är drabbade: Kvinnor, personer med utländsk bakgrund eller personer med annan sexuell läggning pekas aldrig ut som förövare. Visst kan enskilda i dessa grupper utöva förtryck, men de ses aldrig som en del av ett förtryckande kollektiv.

Analysen är för fyrkantig. Alla människor kan bete sig diskriminerande och det finns åtskilliga exempel på rasism mellan invandrargrupper, liksom på kvinnor som utövar förtryck.

Då uppstår nästa fråga: Varför vill vänstern så gärna peka ut männen? I andra sammanhang värjer vi ju oss starkt mot att peka ut en viss grupp. Om inte annat säger den historiska erfarenheten att det kan gå väldigt illa. Ser vi det hela ur ett mänskligt perspektiv blir det däremot lättare att förstå.

Människor som lever tillsammans i ett samhälle behöver en känsla av gemenskap. Det kan vara värderingar, en religion eller bara en viss sorts yttre attribut. Ett sätt att stärka vikänslan är att lyfta fram yttre hot. Hoten kan vara verkliga i form av rovdjur eller utländska fiendearméer, men även mer påhittade som troll och häxor. Att bekämpa dessa stärker gemenskapen, samhället får en riktning och det ger oss människor en mening i tillvaron.

När de yttre hoten uppfattas som svaga eller otydliga blir i stället de inre hoten mot gemenskapen mer framträdande.

—  Daniel Claesson och Robert Pikas

När de yttre hoten uppfattas som svaga eller otydliga blir i stället de inre hoten mot gemenskapen mer framträdande. Vilka här hos oss klarar inte av att stå emot ondskan eller fyller inte sin uppgift? Genom historien har de svaren fått katastrofala konsekvenser. Åtskilliga grupper har fått betala med sina liv för att samhället uppfattat dem som fiender.

Någon invänder kanske att dessa fruktansvärda händelser inte handlade om samhällsgemenskap, utan var konsekvenser av tyranniska diktatorers agerande. Självklart är demokrati ett betydligt bättre styressätt och risken för övergrepp är långt mindre. Men det är ändå ingen garanti. Det räcker att gå tillbaka till vår egen svenska 1900-talshistoria.

Att peka ut fiender är en djupt rotad mänsklig egenskap. Forskning kring mobbning visar att det i princip alltid uppstår om inte skolan aktivt arbetar emot det. I klassen skapas en gemenskap genom att peka ut, mobba, dem som inte är önskvärda i gemenskapen. Det spelar egentligen ingen roll vilken sorts attribut den mobbade har eller inte har. Gemenskapen definieras som skillnaden gentemot den personen.

En erkänd metod för att stoppa mobbning är att få klassen att fokusera på den upplevda problematiken. Det kan till exempel vara något hos gruppen eller hos den utsatte som de gemensamt identifierar. Det viktiga är att de angriper sak och inte person. Det blir då en gemensam uppgift – en yttre fiende – som i sig skapar gemenskap.

Lyfter vi upp detta till samhällsnivån kan det som uppfattas som en hetsjakt på män snarare vara ett avancerat sätt att måla upp en fiendebild. Fördelen med att “vanliga män” pekas ut är dock att risken för att statens våldsmakt ska vändas mot dem är liten. Män har ett betydande våldskapital och kan försvara sig själva, något andra samhällsgrupper har betydligt svårare att göra.

Därför är det jämförelsevis riskfritt att politiskt beskriva “vanliga män” som samhällets främsta problem. Konsekvenserna behöver inte bli lika allvarliga som när andra grupper pekas ut. Med andra ord kan det vara mer legitimt – och säkert – att män pekas ut som onda, än att någon annan grupp utsätts på motsvarande vis.

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Dagens poddar