Relationen mellan pingstförsamlingen i Linköping och Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby har under den senaste veckan gått in i ett kritiskt läge. För mig som extern betraktare pekar den uppkomna situationen på en rad grundläggande frågor som ur ett ekumeniskt perspektiv är centrala att förhålla sig till och vars relevans sträcker sig långt bortom den aktuella konflikten.
[ Läs tidigare inlägg | Sten-Gunnar Hedin: Bjärka-Säby är en gåva till nordisk kristenhet ]
Pingströrelsen i Sverige har under 2000-talet gjort den största och längsta resan av alla kyrkor och samfund i vårt land när det gäller ekumeniskt arbete på såväl nationell som lokal nivå. Dess inträde och aktiva engagemang i Sveriges kristna råd har tillsammans med rörelsens bilaterala samråd med lutheraner, katoliker och ortodoxa i Sverige mejslat fram en ekumeniskt orienterad pentekostal kraft att räkna med. Spiritualitetens och det levda livets ekumenik på Nya slottet Bjärka-Säby har tydligt förstärkt ett sådant narrativ med förgreningar också i andra länder. En sådan utveckling måste hälsas med stor glädje och betraktas som en gåva till hela kristenheten, som också Sten-Gunnar Hedin skriver i sin debattartikel 11/3. Den fortsatta dialogen mellan parterna kan därför inte betraktas som en isolerad företeelse utan reser frågor om hur kopplingen mellan pentekostalism och ekumenik ser ut i praktiken.
En levande och dynamisk miljö i pingströrelsens hägn som på ett friskt sätt utmanat cementerade bilder och föreställningar.
— Johannes Zeiler
Ovan nämnda positionsförflyttningar står sällan oemotsagda utan ger upphov till intern debatt och konflikt. I värsta fall även till splittring. Den senaste tidens brevväxling är relationellt och institutionellt mångbottnad. Den reser ett flertal intressanta teologiska frågor om konfessionell identitet, kyrkosyn och gudstjänstliv i förhållande till den ekumeniska rörelsen i allmänhet och till pingströrelsen i synnerhet.
Som präst i Svenska kyrkan och regelbunden besökare på Nya slottet Bjärka-Säby har jag kunnat glädja mig åt en levande och dynamisk miljö i pingströrelsens hägn som på ett friskt sätt utmanat cementerade bilder och föreställningar. Det är en utveckling som förpliktigar och ett arv att värna för framtiden. Intentionsförklaringen i Dagen 3/3 från föreståndaren Marcus Sönnerbrandt att platsen även framgent ska verka i en ekumenisk anda är därför en mycket viktig signal. Även pingstledaren Daniel Alm ser framtiden an när han talar om en ny ekumenisk vision där varje enskild kyrka, i trohet mot sin egen tradition, bidrar till helheten.
Brevskrivarna uppehåller sig speciellt vid ansvaret och formerna för söndagens huvudgudstjänst, dels som kommunitetens grundbult, dels som markör för pingstförsamlingens teologiska inriktning. I botten ligger frågan om i vad mån och för vem gudstjänsten på Nya slottet Bjärka-Säby står för ett igenkännande eller ett främlingskap.
[ Pingstteolog angående Bjärka-Säby: Ekumenik i olika riktningar i västvärlden och i globala syd ]
Den gästfrihetens praktik som kännetecknat gudstjänstlivet möjliggör för företrädare från olika kyrkor och samfund att på Ekumeniska kommunitetens inbjudan leda söndagens gudstjänst. Samtidigt är en sådan ordning inte oproblematisk, i alla fall inte för en präst i Svenska kyrkan som alltid, alldeles oavsett gudstjänstens yttre ramverk, har att ensam svara gentemot sin egen kyrkas bekännelse, lära och liv. En präst i Svenska kyrkan kan i detta sammanhang enbart leda en gudstjänst i Svenska kyrkans ordning. Varken mer eller mindre.
Den institutionaliserade kyrkan världen över har ett ambivalent förhållande till självständiga kloster och kommuniteter, alldeles oavsett konfessionell tradition. Dessa reform- och förnyelserörelser har inte passat in i kyrkornas strukturer och kraven på självständighet har ofta utmanat det förgivet tagna. Pingströrelsen i Sverige står just nu vid ett sådant vägskäl.
