Det pågår två sociala experiment med två saker gemensamt: De berör (i princip) varje människa och ingen av oss vet vad utgången kommer att bli. Det ena är vårt samspel på internet, den lilla kran som mänskligheten alldeles nyss börjat vrida på, genom vilken flodvågor av information och åsikter pumpas ut. Internet har all potential att tjäna oss väl när vi bildar och utbildar, samtalar och möts. Men det tycks också allt mer bli en plats där avstånden växer. Växande avstånd har det senaste året normaliserats. Det andra sociala experimentet är givetvis pandemin, som stryper vårt livsutrymme och våra sociala kontakter. Avstånden växer mellan oss.
Utvecklingen i samtalsklimatet på sociala medier har de senaste åren skruvats upp och präglas av en allt tydligare polarisering. Vi behöver komma ihåg: På sociala medier betraktar vi på avstånd, än mer i en tid där vi umgås väldigt lite med andra.
[ Antje Jackelén lämnade Twitter – “fått positiva reaktioner” ]
Jag kommer på mig själv med att föraktfullt betrakta vinterbadare och padelspelare. Så förutsägbart. Så ringer min mamma och berättar att hon följt med sina två väninnor och första gången i sitt drygt sextioåriga liv vinterbadat. Hon bubblar av förtjusning och jag blir varm av glädje.
Det finns en tydlig skillnad på hur jag reagerar på innehåll jag slentrianmässigt konsumerar som publicerats av människor jag inte träffat på ett år och när jag har direktkontakt med en familjemedlem. Det är enklare, i vart fall för mig, att avfärda trender och åsikter som jag inte ser förankras i människors liv. Förstår jag att det är livs levande människors liv jag beundrar, bedömer och ratar när jag inte mött dem på ett år?
Jag börjar tappa tilltron till att vi i kommentarsfält kommer vidare i samtalet.
— Stina Persson
En formulering vi ofta återkommer till är vikten av att skilja på sak och person. Kanske har pandemin gjort oss till experter på just detta. Det är nu enkelt att skilja åsikten från livet den finns förankrad i. Pandemin verkar kunna forma oss till åsiktsmaskiner men tar ifrån oss möjligheten att i gemenskap leva ut våra värderingar.
Den kristna kyrkan är djup och bred och rymmer olika åsikter, livsstilar och val. Med den utgångspunkten tror jag att vi ofta har saker vi behöver prata med varandra om. Ibland räds vi de samtalen och kanske är det också därför det bubblar i kommentarsfälten. Det finns många frågor vi har ett behov av att tillsammans adressera men jag börjar tappa tilltron till att vi i kommentarsfält kommer vidare i samtalet.
Jag skulle önska att vi när vi formulerade oss på Facebook gjorde det utifrån en förståelse för vilket slags forum det är. Öppet. Där formulerar vi inför en läsare vi inte känner, där kan alla ta del av och tolka, utan att vi har möjlighet att fördjupa eller förklara. Möta och lyssna.
[ Gustav Fridolin: Detta är gåtan jag återkommer till i fastan från sociala medier ]
Jag vill inte tysta samtalet men vill ifrågasätta platsen vi gör det på. Att diskutera församlingsfrågor i det offentliga rummet utan några konventioner om hur samtalet ser ut och vad dess avsikt är verkar vara ett projekt som lätt kantrar. Det finns allt för många exempel på att vi lätt tycks tappa omdömet online.
Att nätet kan bli en kall och hård miljö är Antje Jackelén det senaste och tydligaste exemplet på. Jackelén väljer att pausa sin närvaro på Twitter eftersom hon upplever samtalsklimatet som alltför rått och ofiltrerat. Mycket av det som formuleras i kommentarsfält tror jag aldrig skulle komma till ansikte mot ansikte, riktat mot människor vi delar gemenskap med till vardags. Det jag ser online gör att jag tvivlar på vår förmåga att diskutera sakfrågor utan att mötas som personer.
Låt oss välja en väg där vi efter pandemin fortsatt vill mötas ansikte mot ansikte.
— Stina Persson
Ett av de demokratiska fundamenten handlar om rätten att yttra sin åsikt, något som det just nu förs debatt om hur det kan och bör se ut i en värld där varje individ kan publicera utan faktagranskning.
Låt oss som Guds folk på ett klokt sätt välja att bruka yttrandefriheten. Reflektera kring hur, var och när vi använder den. Tar vi rättigheter för givna, tenderar de att tas ifrån oss. Rätten att tala menar jag, handlar inte att gripa varje tillfälle att hävda sin ståndpunkt. Snarare bottnar den i en vilja att bli förstådd och att förstå.
Den kristna tron har aldrig varit ett åsiktspaket som ansiktslöst skickats ned från ovan. Den bygger på mötet ansikte mot ansikte, på dialog och samspel. För tillfället är de möjligheterna begränsade för oss. internet är ett bra komplement till det fysiska mötet men får inte ersätta det. Därför föreslår jag: Till dess att församlingen kan mötas igen till gudstjänst och samtala om de frågor vi behöver och längtar efter, skulle vi kunna söka andra sammanhang att uttrycka vad vi tycker och tänker än kommentarsfälten i öppna forum? Kanske också välja att spara att uttrycka dem tills mötet möjliggörs.
[ Frida Park: De politiska förslagen får inte överrösta predikandet om Jesus ]
Vad blir utgången av pandemin? Förutsättningarna vi nu lever under kan tydliggöra vårt behov och vår längtan efter att mötas, också till samtal om viktiga frågor. Men de kan också ytterligare cementera oss i positioner som gör att vi trots lättade restriktioner får väldigt svårt att mötas. Låt oss välja en väg där vi efter pandemin fortsatt vill mötas ansikte mot ansikte.
