17 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Församlingens uppdrag i utanförskapsområdena är förvandlade liv

Replik. Men det är inte säkert att våra svenska värderingar, med sina individualistiska ideal, alltid är de rätta, skriver Lars Mörling.

Ferro Mehmedovic skrev en intressant debattartikel den 15 april om att vara kyrka i utanförskapsområden. Jag har mött problematiken på nära håll efter att ha arbetat 13 år i Egypten och därefter varit pastor i Rinkeby och Husby i norra Stockholm i 26 år.

Jag håller med Ferro om att kyrkan har ett annat uppdrag som når djupare än polisens och politikernas. Vi samverkar gärna med andra ideella organisationer i våra områden. Men vårt mål är inte enbart att människor ska bli goda samhällsmedborgare, betala skatt och leva ett skötsamt liv, även om allt detta är mycket bra. Vårt mål är att människor ska få en personlig gemenskap med Gud genom Jesus Kristus och få sina liv förvandlade i detta pågående gudsmöte.

Att vara församling i så kallade utanförskapsområden har sina utmaningar. Herren har kallat oss att visa kärlek till alla människor, oavsett religion eller etnicitet. Det handlar om att bygga nära relationer med sina medmänniskor och bli en vän. I dessa nära relationer vill vi vara transparenta och inte dölja vår tro. I utanförskapsområden bor många olika muslimer och andra personer som ofta bemöter troende människor med respekt. Vi har många beröringspunkter och kan därför förstå varandra på ett annat plan än många av samhällets representanter.

Det är inte säkert att våra svenska värderingar, med sina individualistiska ideal, alltid är de rätta.

—  Lars Mörling

Vi behöver lära oss att visa respekt för olika kulturer. Man kommer långt med att lyssna in och försöka förstå vilka kulturella värderingar som människor burit med sig när de kommit till Sverige. När svenskar emigrerat till andra länder har de ofta sökt sig till varandra och försökt bevara sitt språk och sin kulturella identitet. Ett slående exempel är en grupp svensktalande från Dagö som år 1782 utvandrade till Ryssland. Fortfarande kan man höra en gammal form av svenska talas i Gammalsvenskby vid floden Dnepr i dagens Ukraina.

Det kan vara nyttigt att påminna sig om att evangelium inte föddes i väst men väl i Mellanöstern. Under våra år i Egypten lärde vi oss att Kristus kan bo i arabiska familjer, och forma människor till sina efterföljare. Vi mötte troende araber, som uttryckte sin kristna tro på ett arabiskt sätt. Det är inte säkert att våra svenska värderingar, med sina individualistiska ideal, alltid är de rätta.

Det är viktigt att församlingen är en välkomnande gemenskap där människor blir sedda. Det kan innebära att vi bjuder in människor som kanske befinner sig på samhällets botten. De kan vara papperslösa, bostadslösa, arbetslösa och personer med en trasslig livssituation. En del människor har verkligen farit illa och saknar det mesta. Även om vi inte kan vara en socialförvaltning för behövande, så kan vi ändå vara sanna medmänniskor. Vi kan stå med varandra och be tillsammans, för att stödja och hjälpa där det behövs.

Under alla år som jag arbetat med människor i dessa förorter har jag slagits av evangeliets förvandlande kraft i den enskildes liv, oavsett etnisk bakgrund. Vad som händer är att individens livsförvandling påverkar familjer och släkter. Den påverkar sociala sammanhang bland vänner och kollegor. Man kan undra om dessa ringar på vattnet har någon effekt. Men i det långa loppet blir ringarna allt fler och når allt längre.

Det handlar om Guds rikes principer, att växa underifrån och vara som ett senapskorn som gror till ett träd. Det är sant att detta är ett perspektiv på utanförskapsområden som politiker och polis inte kan ha. Men det är ett perspektiv som vi som församling är kallade till. Och det är ett uppdrag som vi behöver ta på fullaste allvar – mer än någonsin.

Fler artiklar från Debatt