Debatt

Kräv inte hävda begränsningar för gudstjänsterna

Av kärlek till vår nästa bör vi inte kämpa för rätten till större samlingar. Det kristna är kanske inte att diskutera vad vi har rätt att göra utan vad som är rätt att göra, skriver Ludvig Gutestam.

Som läsare av kristna medier har debatten om restriktionerna inte undgått mig. Många lyfter fram dubbelmoralen i lagstiftningen, vissa menar att religionsfriheten väger tyngre, andra anser att begränsningarna i sig är orimliga och oroas över ett samhällsklimat där kristna anger varandra när reglerna bryts.

Jag förstår verkligen orättvisan i att vissa offentliga sammanhang måste begränsa sig till åtta personer och andra till betydligt högre antal. Jag förstår också folks törst efter att få fira äkta knökfull, sjungande gudstjänst igen. Vi längtar alla. Men jag ska förklara varför jag som kristen intar ett annorlunda perspektiv och försvarar de gällande reglerna och dem som vill upprätthålla dem.

Jag växte upp i ett hem helt utan någon gud, förutom möjligtvis David Bowie, och blev troende först i vuxen ålder. Det som lockade och drog mest i kristendomen var nog den oändliga godheten och kärleken till medmänniskan. Älska den som förföljer dig. Om du har två skjortor, skänk då bort den ena. Men kanske mest aktuellt i dessa smittspridningens tider: Älska din nästa som dig själv.

Min mor är kroniskt sjuk men inte särskilt gammal och hon skulle nog inte överleva om hon fick corona. Den gnagande oron för henne har gjort mig relativt försiktig i pandemin. Inte för att jag riskerar smitta henne eftersom vi inte har fysisk kontakt, men för att jag förstår att det finns folk därute som jag möter på gatan som är som hon – eller som kommer att träffa någon som hon. Jag själv är ung och kry, men vi måste vara lika oroade för våra nästa som för oss själva.

Inte långt från mitt hus ligger en katolsk församling som jag sporadiskt besökte innan pandemin. När jag la märke till att de medvetet bröt mot lagen och firade gudstjänst med hundra personer blev jag provocerad och ärligt talat ganska arg. Det verkade som om de ansvariga tyckte att de stod över lagen, eller att deras rätt till att fira fysisk gudstjänst var viktigare än andras rätt till liv och hälsa.

Jag är alltså en av dem som skulle kunna kallas angivare, men jag framhärdar i att det var den kristna saken att göra.

—  Ludvig Gutestam

Jag tipsade denna tidning som uppmärksammade händelsen tämligen omfattande. När kyrkan ändå fortsatte kontaktade jag i olika omgångar både polisen och länsstyrelsen. Efter mycket om och men slutade de och kanske berodde det på min ihärdighet.

Jag är alltså en av dem som skulle kunna kallas angivare, men jag framhärdar i att det var den kristna saken att göra. Anledningen är att det faktiskt kan rädda liv: Någon av dessa hundra personer måste väl ha en sjuk mor som min? Någon av dessa hundra måste väl jobba inom äldrevården?

En annan katolsk församling i Jönköping och en svenskkyrklig i Göteryd fick nyligen stor uppmärksamhet av samma skäl.

Det finns tragiska exempel, bland annat i Sydkorea, på just trotsiga kristna församlingar som blivit smittohärdar vilka lett till att människor bragts om livet. De nyheterna kablades ut över världen och fick åtminstone mig som kristen att skämmas för mina trossyskon och den bild av världsfrånvändhet som de spädde på i den sekulära omvärlden.

Svensk kristenhet hade nog inte mått bra av att till exempel församlingen nära mig blev en smittohärd och hela världen tappade hakan åt “de kristna galningarna i Sverige” när de såg kvällsnyheterna.

Vi kristna borde kanske inte ställa oss frågan om vi får, utan om vi verkligen vill fira gudstjänst med tiotals eller hundratals personer eller om vi kan fortsätta vänta med det ett tag till. Är det värt risken att hamna i samma klubb som församlingen i Sydkorea? Är det kristet? Man kan väl åtminstone säga som så att ingen kommer dö av att inte fira gudstjänst.

Martin Luther skrev så vist en gång om just pandemier:

“Om någon inte använder sitt förnuft och sin medicin, när denne så kan göra utan att vålla sin nästa någon skada, en sådan utsätter sin kropp för fara. En sådan får ge akt på att inte Gud håller honom för en som begår självmord. […] I sanning kan det likställas med att ett hus står i brand mitt i staden och ingen är intresserad av att släcka branden.”

Så sent som i förra veckan fick vi veta att åttapersonersregeln förlängs och många suckade nog djupt eller ilsket. Men jag välkomnar och accepterar ändå beslutet. Tänk på alla de liv som redan har skonats för att kristenheten ställde in och ställde om. Tänk på din nästas gamla mor som har klarat sig.

Jag har behövt skjuta upp mitt eget bröllop på grund av pandemin och andra har nog gjort betydligt större uppoffringar än så. Att fira söndagsmässan på Zoom i stället klarar vi nog. Eller att vara färre än åtta personer för den delen.

Poängen är huruvida det verkligen är omtänksamt, eller snarare själviskt, att fira gudstjänst i stora skaror i nuläget – eller att över huvud taget göra något i stora skaror. Måste det verkligen ske fysiskt? Gud känner oss bättre än vad vi själva gör och vet att vi vill fortsätta prisa och lovsjunga honom fast vi inte kan just nu. Det behöver vi inte bevisa.

Det kristna är kanske inte att diskutera vad vi har rätt att göra utan vad som är rätt att göra.

“Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång” (Psalm 565).

Fler artiklar för dig