17 september 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Risk att partipolitiken tvingar kyrkan anpassa sig efter skiftande normer

Slutreplik. Svenska kyrkan är del av Kristi kyrka på jorden och dess högsta auktoritet är Herren själv. Kyrkomötet bör inte vara en plats för politiker att utöva inflytande, skriver Gunnar Hyltén-Cavallius.

Vilken har högst auktoritet? Bibeln eller kyrkomötets beslut?
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Vilhelm Moberg lär om Socialdemokraterna ha sagt att det är ett idéparti med två idéer: “Att ta makten och att behålla den”. Om än tillspetsat berättar detta något om det politiska parti som längst haft makten i både riksdagen och Svenska kyrkan.

Jesper Eneroth, ordförande för den socialdemokratiska gruppen i kyrkomötet, uttrycker i en replik (6/5) sitt missnöje med oss som ifrågasätter de politiska partiernas deltagande i kyrkovalen. “Debatten lämnar efter sig en besk eftersmak”, yttrar han.

Låt oss inledningsvis stanna till vid ordet kyrka. Det borde vara en god sak att definiera själva saken, innan man debatterar olika beslutsmodeller. Kyrkan är “det som tillhör Herren”, efter grekiskans Kyrios, Herren. Jag är medveten om att ordet “Herre” kan upplevas kränkande av progressiva kristna, att det sägs stå för en förlegad manlig härskarstruktur. Det kan inte hjälpas. Kyrkan är Herrens, därför bör hans uttalade vilja vara vägledande för alla lärobeslut som fattas i kyrkan.

Vilken är då Socialdemokraternas kyrkosyn? Eneroth tar inte upp detta i sitt inlägg i någon större omfattning eller systematik. Vi kan däremot gå till en bok som skrivits på uppdrag av Socialdemokraternas kyrkopolitiska grupp, Reformismens väg: om socialdemokratin och kyrkopolitiken av Jesper Bengtsson.

Här återfinns ett belysande avsnitt. Prosten Gunnar Forkman hade på ett kyrkomöte på 1950-talet påmint om kyrkans egentliga grund och därvid uttryckt en klassisk kristen syn: “Den Svenska kyrkan är icke en statsinrättning, som riksdag och regering kan ordna efter behag. Den är en del av Kristi kyrka på jorden. Dess högsta auktoritet är inte folkmajoritetens vilja, ‘tidens krav’ eller annat sådant. Det avgörande för den är, vad dess Herre vill.”

Bengtsson gör följande kommentar: “Det öppnar sig en avgrund mellan denna kyrkosyn och den bild av kyrkans roll och funktion som präglat socialdemokratisk politik under 1900-talet och det tidiga 2000-talet.”

Med ett fortsatt partipolitiskt styre riskerar kyrkan att i stället bli allt ofriare.

—  Gunnar Hyltén-Cavallius

Den springande punkten är enligt min mening att upptäcka och bejaka kyrkans egenart. Hon är på ett plan något helt annorlunda än kommunala eller statliga organ. Svenska kyrkans politisering handlar ytterst om en bristfällig kyrkosyn, hävdar kyrkoherde Markus Hagberg och fortsätter: “[det] råder helt enkelt bristande insikt i vad kyrkan är” (Svensk Pastoraltidskrift 8/2020).

Åter till Jesper Eneroths replik. Jag håller helt med honom om att kyrkans förtroendevalda i hög utsträckning har att hantera yttre förutsättningar som personalfrågor, byggnader, ekonomi med mera. Däremot borde det inte vara så att kyrkomötet kan rösta om allt. Lärofrågor som Guds treenighet och Kristi två naturer är inte förhandlingsbara.

Undertecknad sägs utgå från en felaktig förståelse för hur kyrkopolitik fungerar. Eneroth försöker blanda bort korten. Det är ingen hemlighet att partier som S och C lägger fast kyrkopolitiken i de högsta beslutande och verkställande partiorganen, om än inte i minsta detalj. Historisk forskning har klart visat detta. Eneroth tar själv upp hur Socialdemokraterna med en massiv majoritet beslutade att fortsätta verka som nomineringsgrupp i kyrkomötet. Beslutet fattades vid en partikongress.

Ett uttryck för en äldre tids klassförakt eller ressentiment smyger sig fram, då Eneroth i ett resonemang om demokratisk tillbakagång talar om “en rest från den överhetskyrka som i så många år har fått styra och ställa, och ibland förtrycka de egna medlemmarna”. Förtryck ska aldrig ursäktas, men det är viktigt att vara aktsam om ordet, så att det inte används för att tysta meningsmotståndare.

Ironiskt frågar Eneroth vad som kan passera det renläriga nålsögat. Om vi vänder på perspektivet, ser vi att mycket av omistligt värde i kyrkan blir utanför i S-modellen. Ett exempel är när Eneroth själv säger till Dagen (2/5) att “nyexaminerade präster inte ska ha rätt att vägra viga samkönade par på grund av egna teologiska samvetsskäl”.

Nej, jag vill inte förbjuda vissa grupper att kandidera, och jag tror inte att det går. Men gång på gång möts vi kritiker av kyrkans partipolitiska beslutsmodell av just den anklagelsen. Om Eneroth tillräckligt noggrant hade läst mitt inlägg (20/4), hade han i min slutönskan sett att partierna bör göra självprövning och frivilligt släppa kyrkan fri. Med ett fortsatt partipolitiskt styre riskerar kyrkan att i stället bli allt ofriare och dess medarbetare tvingas till anpassning under rådande – och skiftande – normer.

Till sist något om de medlemmar som inte har en regelbunden kontakt med kyrkan. Eneroth säger att hans parti av tradition är “bra på att stå upp” också för dem. Det är lovvärt, men det tror jag även andra icke partipolitiska nomineringsgrupper och aktörer kan klara av – präster, diakoner, övriga anställda och frivilliga. Partipolitiken bör snarast fasas ut ur Svenska kyrkan.


Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt