Debatt

Att sörja dödsoffren offentligt kan hejda gatuvåldet

I ett offentligt samtal som mest intresserar sig för hårdare tag lämnas inte mycket plats kvar för sorgen över dem som dör i gatuvåldet. Kyrkan kan bli en motkraft till detta förtigande, och bidra till att ansvar utkrävs, skriver Arvid Skagerlid.

Vid tragedier blir kyrkor – likt moskéer och andra böneplatser – för många en plats att vända sig till med sin sorg. Jourhavande präster, tända ljus och en stillhet med utrymme för böner till någon högre makt är alltjämt en naturlig del av de sekulära svenskarnas krishantering. Kyrkan blir en plats där människors själsliga sår kan läka. Men sorgen kan även fylla en annan funktion.

Kyrkor och församlingar bör möta och dela människors sorg i spåren av gatuvåldet, det har både Sofia Camnerin och Carin Dernulf skrivit om nyligen i olika sammanhang. Jag menar att en kvinna ur Gamla testamentet visar hur mötet med människors sorg kan kräva mer av våra kyrkor än konventionellt kyrkligt krisarbete.

Rispa var kung Sauls änka vars två söner dödades av givoniterna som hämnd på Sauls förföljelse (2 Sam 21). Det berättas att Rispa bredde ut sitt säcktyg på den klippa där sönerna hade avrättats och “stannade där från början av skörden ända till dess regnet från himlen strömmade ner över kropparna”.

Rispa höll inte sin sorg för sig själv utan gjorde den offentlig och till en angelägenhet för kung David som hade lämnat ut sönerna till givoniterna. Hon skyddade sina söners kroppar från fåglar och vilda djur. Med sin kropp hindrade hon minnet av dem från att suddas ut.

Nicolas Lunabba, verksamhetsansvarig på Helamalmö, talade i sitt sommarprat om sitt och organisationens arbete med ungdomar i utsatthet. Angående en 18-åring som nyligen dödats i en skjutning sa han att vi utomstående snart nog skulle förpassa mordet “till den plats i vårt medvetande där mördade unga människor hamnar, där vi kan se dem som offren för en abstrakt ondska som inte är vi, och därmed frånsäga oss ansvaret”.

Rispa visar oss hur vi kan göra sorgen till något som angår fler än bara de sörjande.

—  Arvid Skagerlid

Av den sörjande Rispas närvaro förändrades synen på sönernas livlösa kroppar som lämnats på platsen för avrättningen. Förutom att hindra djur från att lemlästa kropparna påminner hon oss om de minnen, den tomhet och de trauman de döda lämnar efter sig. Hon frågar oss hur vi kunde låta det hända och kräver att deras död inte ska sopas under mattan utan hedras som vilken annan tragisk bortgång som helst.

Rispas handlande fick till slut resultat. Kung David samlade ihop benen efter hennes döda söner och begravde dem tillsammans med Saul i familjegraven. Rispa tillät honom inte att frånsäga sig ansvaret.

Rispa visar oss hur vi kan göra sorgen till något som angår fler än bara de sörjande. Utrymmet att sörja kan inte bara läka våra själsliga sår utan även våra samhälleliga sår. Som Sakariya Hirsi, från projektet Kollektiv sorg, säger: “Den sorg som finns efter dödsskjutningarna kan också användas för att förändra”.

Kollektiv sorg arbetar för att lyfta problemet med gatuvåld och skjutningar och för att förmänskliga människorna bakom rubrikerna. Nicolas Lunabba pekar på varför ett sådant arbete behövs när han säger att de upprepade barnamorden inte passar in i bilden av oss svenskar som goda. Dessa mord, menar han, måste därför “förtigas och förträngas, tolkas som något annat, och kan inte sörjas av samhället som den tragedi de är”.

Låt våra kyrkor bli en motkraft till detta förtigande av dödsoffrens minne.

—  Arvid Skagerlid

I ett offentligt samtal mest intresserat av polisens brottsutredningar och krav på hårdare tag lämnas inte mycket plats kvar för sorgen hos de människor och områden som drabbas. En sorg som vi som samhälle bör erkänna och omfamna som kollektiv och som vi inte kan göra upp med endast genom åtgärder som fler poliser och hårdare straff.

Låt våra kyrkor bli en motkraft till detta förtigande av dödsoffrens minne. Låt dem bli platser inte bara för personlig frid utan även för samhällelig fred. Kyrkor kan bli en plats där människor får finna ett språk för att beskriva gatuvåldet som den tragedi det är och för att utkräva ansvar från det samhälle som låter det upprepas.

Förböner kan innefatta dödsoffren och deras familjer, och orglar och lovsångsteam kan ackompanjera sorgesånger. Ljusbärarnas värmeljus kan tändas vid platser för skjutningar och dessa skjutningar kan benämnas som kollektiva misslyckanden att upprätthålla offrens värdighet och rättigheter som människor skapade till Guds avbild.

Kollektiv sorg beskriver tragedin så här i sitt öppna brev: “Det vi förlorar är vår framtid. Vi förlorar unga vuxna som kunde räddats ifall hjälp hade funnits tillgängligt. Ifall hjälp hade satts in i tid.”

Vi bör skydda denna drabbande insikt från samhällets förtigande likt Rispa skyddade sina söners kroppar från vilddjuren.

Låt oss sörja de unga personer som dör i gatuvåldet. Rispa visar oss hur denna sorg kan kanaliseras för att bevara deras minne och avkräva ansvar av det samhälle som inte verkar se deras död för den tragedi det är.

Fler artiklar för dig