Debatt

Jag skäms över hyckleriet i mitt fosterland

Jag är kritisk till den migrationspolitik som fördes i mitten av 2010-talet, men de som förde den har ett ansvar för dess följder, skriver Peter Luthersson.

Sådana som Samiya och hennes familj får nu betala priset för den politiska "öppna-era-hjärtan"-naiviteten för sju år sedan, skriver Peter Luthersson.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Min hustru och jag är privilegierade och har två boenden - ett i Stockholm, ett i Jönköping. Vanligtvis är vi mest i Stockholm. Under pandemin har vi varit mest i Jönköping. För att få hjälp med städning i Jönköping har vi vänt oss till ett städbolag med gott anseende. Och den person som har utfört själva arbetet heter Samiya. Det är om henne och hennes familj den här artikeln handlar.

Samiya Bato är 51 år och assyrier från Irak. Hon är uppvuxen i Erbil och utbildad vid Salahadeen universitetet i samma stad. I och med sitt giftermål flyttade hon till bergsbyn Kori Gavana utanför Zaweta i provinsen Dahuk och började sedan arbeta som kemi- och biologilärare.

Hon blev snart vice skolinspektör och sedan skolinspektör i provinsen. I sitt arbete talade hon sällan sitt modersmål assyriska utan arabiska och framför allt kurdiska. Partiellt men parallellt arbetade hon med att tillsammans med andra översätta undervisningsmaterial från arabiska till kurdiska. I 22 år arbetade hon inom skolväsendet.

Samiyas man heter Abnowel Toma. I Kori Gavana hade han ansvar för brunnen och vattendistributionen, eftersom det där inte finns några vattenledningar. Manuell hantering kunde fortfarande vara av nöden i en by vars innevånare var kristna assyrier. Parets äldste son heter Ilbron Yalda. Han är 25 år. Hans yngre bror Yalda Yalda är 20 år.

Politiker och myndigheter har en favoritfras: “Vi kan inte diskutera enskilda fall.” Men ingenting kan bedömas om man inte gör det i kraft av exemplets makt.

—  Peter Luthersson

Invånarna i Kori Gavana hade all anledning att frukta Islamiska statens trupper. När islamisterna ryckte fram flydde Samiyas familj och kom så småningom till Sverige och Jönköping. Man hade bestämt sig för att inte ligga samhället till last utan att genast försöka bidra till samhället. Både Samiya och Abnowel sökte och fick arbete på samma städbolag, hon på 85 procent, han på 100 procent.

När hennes kunskaper i svenska hade blivit tillräckliga började Samiya vid sidan om städjobbet att studera på halvtid. Hon utbildar sig till undersköterska. Den äldste sonen skaffade sig ett fast heltidsarbete på en rörfirma. Den yngste sonen går på Bäckadalsgymnasiet och ska till våren “ta studenten”. Samtidigt har han bidragit till familjens försörjning genom att arbeta upp till heltid på ett lager, där han har blivit tillsvidareanställd. Som en besvärjelse eller kanske bara som en hoppets handling har han redan köpt en vit mössa.

I vår villa i Jönköping finns många bokhyllor och mycket böcker. Förekomsten av litteratur blev utgångspunkt för samtal mellan framför allt Samiya och mig. Inom ramen för sin utbildning och för att göra sig mer förtrogen med landet till vilket hon har kommit och i vilket hon har gjort sig hemmastadd läste hon svensk litteratur. Det kunde vara en novell av Hjalmar Söderberg eller någon dikt av Karin Boye.

Vi resonerade om sådant som hon hade läst, och jag blev imponerad av hennes förmåga att tolka text och göra iakttagelser i text. Som utvikningar till våra litterära miniatyrseminarier fick jag lära mig om Samiyas bakgrund och pressade belägenhet i nuet.

Har inte en familj som har byggt upp ett liv åt sig i Sverige och som inte belastar de sociala systemen utan i stället bidrar till landet genom sitt arbete och genom att betala skatt anknytning?

—  Peter Luthersson

Familjens ärende skulle komma upp i migrationsdomstolen i Malmö. Så skedde och beslut i frågan meddelades av domstolen den 14 december. Efter fyra år i Sverige kommer familjen sedan domen har vunnit laga kraft att ha fyra veckor på sig att återvända till Irak eller bege sig till ett annat land som är berett att ta emot den.

Sommaren 2021 infördes en regel att vuxna som har skaffat sig anknytning till Sverige har rätt att få uppehållstillstånd. Till denna regel hänvisade familjens juridiska ombud men alltså utan att vinna gehör. Jag kan inte förstå detta utslag annat än som resultat av spetsfundighet. Har inte en familj som har byggt upp ett liv åt sig i Sverige och som inte belastar de sociala systemen utan i stället bidrar till landet genom sitt arbete och genom att betala skatt anknytning?

Själv är jag kritisk till den migrationspolitik som fördes i mitten av 2010-talet, då representanter från i stort sett alla partier uppträdde i rollen som den inbillade gode. Men har den politiken förts så har de som förde den ett ansvar för dess följder. Regeln om anknytning framstår som ett fikonlöv om den inte är tillräckligt skarpt formulerad för att gälla i juridisk praktik.

Politiker och myndigheter har en favoritfras: “Vi kan inte diskutera enskilda fall.” Men ingenting kan bedömas om man inte gör det i kraft av exemplets makt. Och då ser man att det är sådana som Samiya och hennes familj som får betala priset för den politiska öppna-era-hjärtan-naiviteten från för sex, sju år sedan.

Jag skäms över mitt fosterland, över dess hyckleri och successivt påkomna cynism, och jag kommer att fortsätta att göra det åtminstone fram till dess att Migrationsöverdomstolen genom ett utslag visar att regeln om anknytning är tänkt att tillämpas just som en regel om anknytning.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig