Ofta är det dessa barn som behöver kyrkan bäst

Pastorer, låt oss sluta predika på söndagsgudstjänsten och i stället lägga vår tid på den mest onådda – barnet som inte kom till söndagsskolan.

Barnets förtvivlade röst skar genom hela kyrkan, från entrén ända upp till estraden dit jag precis hade gått upp för att börja min väl förberedda predikan i vår väl planerade söndagsgudstjänst. “Jag vill inte gå till söndagsskolan!!” skrekgrät barnet, medan de hårt kämpande söndagsskoleledarna försökte klä på alla barnen deras ytterkläder.

Aldrig har jag känt så starkt att jag vill bara strunta i hela predikan och i stället hänga med söndagsskolan. Frågan som ibland mal i mitt pastorshjärta är “varför ska jag predika ännu en predikan för dem som redan hört allt, medan ledarna för söndagsskolan vänder ut och in på sig själva för att kunna ge barnen en fin söndagsskola?”

Aldrig har jag känt så starkt att jag vill bara strunta i hela predikan och i stället hänga med söndagsskolan.

—  Mikael Hansson

Det här skedde för ett antal år sedan. Jag kände igen signalerna som barnet skickade ut från mina år som skolkurator, där stor del av min arbetstid hörde ihop med npf-diagnoser. Oj vad jag kände med både ledare och föräldrarna till barnet i den stunden.

Min tacksamhet till de i min församling som offrar sin tid och kraft på barnen, varav flera dessutom är utbildade för att arbeta med barn, känner inga gränser.

I skrivande stund så inser jag till min skam att jag inte vet om just detta barn har fortsatt komma till söndagsskolan. En sak är klar, det är inte de ideella ledarnas fel om just detta barn inte fortsatt. Frågan är så mycket större än så, snarare är det mitt fel som församlingsföreståndare och pastor.

[ Frida Park: Kyrkporten måste vara öppen för alla barn ]

Vilket är barnet som inte kommer på söndagsskolan, eller till annan barnverksamhet, i kyrkan? Allt för ofta är det just det barnet som behöver kyrkan allra mest.

Det är detta barn som skolan inte heller alltid lyckas med, som Frida Park tar upp i sin ledare, detta barn där föräldrarna förtvivlat försöker hitta studiero och verksamheter som funkar för just deras barn. De kan ha krigat med skolan om att få mer resurser till sitt barn, de kan ha krigat för att kanske få en assistent till sitt barn, men allt för ofta fått svaret att det fattas resurser. De kan ha engagerat sig i idrottsföreningar, för att deras eget barn ska kunna trivas där, men lagsport och tävlingar är kanske det som är allra svårast för detta barn. Barnet som “misslyckats”.

Hellre besvärlig än misslyckad.

—  Mikael Hansson

Något av det sista barn vill, det är att misslyckas. Då släpper de hellre ut alla känslor på en och samma gång, helt ofiltrerat. Ett barn med en npf-diagnos vill inte misslyckas. De slutar hellre gå dit där de känner att de inte passar in, och i sin desperation sabbar de allt för att slippa.

Hellre besvärlig än misslyckad.

Det sägs inte högt så ofta av vuxna, men tanken kan hänga i luften: “Det besvärliga barnet.” Denna vedervärdiga tanke. Åh vad jag skäms när jag ibland själv har tänkt så. Det är inte barnen som är besvärliga eller som har misslyckats. Det är vi vuxna som är de besvärliga och som har misslyckats.

Som beteendevetare och med nästan 20 års erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar så ömmar mitt hjärta för de barn som inte passar in. Samtidigt ömmar mitt hjärta som pastor för alla de barnverksamhetsledare som så troget kämpar på med att anpassa sig själva och verksamheten, men som ändå inte lyckas med alla barn. Måtte de inte bränna ut sig.

“Det besvärliga barnet …” Tanken är kanske förståelig när resurserna inte givits till dem som arbetar närmast dessa barn.

Jag vill hellre tänka: Var ska de “besvärliga” vara, om inte i kyrkan? Hur bygger vi kyrka för dem?

[ Malin Aronsson: Alla barn är olika - även i kyrkan ]

Det pratas om behovet av att öka medvetenheten kring barn med npf-diagnoser i våra kyrkor. Jag tror inte att det är medvetenheten bland barnverksamhetsledarna som fattas. Vad ledarna behöver är verktygen för att bemöta dessa barn, och ännu fler ledare.

Om den anställde pastorn i kyrkan är anställd för att denne anses vara kallad av Gud som herde, vad gör då pastorn bland dem som redan hört allt, i stället för att vara bland dem som hört budskapet allra minst?

Vad skulle hända med medvetenheten i hela församlingen om pastorn lade sin tid på söndagsskolan i stället för på söndagsgudstjänsten? Vilka utbildningsinsatser och rekryteringsinsatser skulle då inte göras, om inte annat för att få upp pastorn på estraden till den välplanerade söndagsgudstjänsten igen?

Pastorer: låt oss sluta predika på söndagsgudstjänsten och i stället lägga vår tid på den mest onådda: barnet som inte kom till söndagsskolan.