Debatt

Nu är inte tid att berätta hur bra någons uppväxt i kyrkan varit

Replik. Varför detta behov av att nyansera bilden? Att väga sin egen erfarenhet mot deras som farit illa kan i bästa fall tolkas som respektlöst, i värsta fall som ett försök att tysta rösterna, skriver David Strömmare.

Jag hoppas att de starka och modiga unga människor som i dokumentären ställt sig upp och vågat berätta sin historia enbart ska mötas av kärlek, förståelse och respekt.

SVT:s dokumentär Gud som haver barnen kär har sedan den publicerades skapat många rubriker och åsikter. Jag reagerar särskilt på en debattartikel i Dagen av Paulus Eliasson, uppväxt inom Maranataförsamlingen – tillika barndomskamrat till mig.

Eliasson klargör tydligt att han inte har för avsikt att ifrågasätta de berättelser som redogörs för i dokumentären, men önskar delge sin egen erfarenhet.

Min fråga är: Varför känner sig Eliasson manad att väga dessa berättelser mot sina egna erfarenheter? Varför kan vi inte lyssna till dessa berättelser, ta dem till oss, analysera dem utifrån sitt sammanhang och sedan föra diskussion utifrån hur vi tillsammans kan undvika att fler barn och unga far illa? Varför detta behov av att nyansera bilden?

Dessa människor talar sin sanning, utifrån vad de själva varit med om. Att väga sin egen erfarenhet mot deras kan i bästa fall tolkas som respektlöst, i värsta fall som ett försök att tysta rösterna.

Någon liknade detta vid att anställda på en arbetsplats skulle invända mot en kollegas berättelse om en arbetsplatsolycka med “Vadå, jag har jobbat här i 20 år och det har aldrig hänt mig någonting”. Är det ett bemötande man vill ge de människor som äntligen vågar stå upp och berätta? Ställde sig Paulus Eliasson upp under metoo och berättade att han aldrig blivit utsatt för någonting?

Borde inte en trygg och lekfull barndom vara viktigare än att ingjuta rädsla för omvärlden eller det nära förestående slutet?

—  David Strömmare

Eliasson berättar vidare att han delar många av de erfarenheter som dokumentären redogör för, men att han personligen inte tagit skada av det. Det är förstås härligt att höra. Men det gör inte att dessa människor farit mindre illa, eller att kommande generationer barn inom frikyrkan kommer fara mindre illa. Det innebär bara att han hade tur att inte vara en av dem. Eliassons goda exempel betyder säkerligen mycket för honom själv, men det betyder ingenting för de drabbade.

Vidare följer vilt spekulerande kring hur förkunnarna inom just Maranata kanske var duktigare på att betona Guds kärlek. Kanske kan det då komma som ett nyttigt uppvaknande för Paulus Eliasson om jag upplyser honom om att barn for anmärkningsvärt illa även inom Maranata.

Barn som kunde vakna på nätterna i ren och skär förtvivlan och leta efter sina föräldrar, med en ytterst reell skräck för att Jesus hämtat dem och lämnat barnen kvar. Barn som spenderade lång tid av barndomen i villfarelsen om att en enda syndig tanke dömde dem till helvetet. Jag talar, likt Paulus Eliasson, både som förstahandsvittne och utifrån egna erfarenheter.

I Paulus Eliassons minnen av barndomen anges som lika självklart att gå på gudstjänst som till skolan. Jag, som växte upp tillsammans med honom, ser detta som en tydlig del av problemet.

I dokumentären ser vi vilken konsekvensen kan bli för de barn, även små barn, som dagligen matas med eskatologiska budskap som säger att det kanske inte finns en morgondag.

Men när barn matas med samma budskap som de vuxna uppstår problem. Hur ska barn kunna sortera och förstå dessa saker när många vuxna finner det svårt? Borde inte en trygg och lekfull barndom vara viktigare än att ingjuta rädsla för omvärlden eller det nära förestående slutet?

När jag såg dokumentären greps jag starkast av den person som blivit kallad “spetälsk sodomit” inför sin församling. Hur kan man säga så till en ung människa? Hur kan man förklä en sådan grymhet i omtanke?

Ingen ung människa ska behöva bemötas så, och ingen ung människa som vågar framföra sin berättelse ska behöva lyssna till dessa goda erfarenheter från människor som inte farit illa.

Det här är inte Paulus Eliassons stund att berätta hur bra hans uppväxt var. Det här är deras stund att berätta vad de varit med om. Jag hoppas att de starka och modiga unga människor som i dokumentären ställt sig upp och vågat berätta sin historia enbart ska mötas av kärlek, förståelse och respekt.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig