Det sätt på vilket världssamfundet och i synnerhet Västvärlden har enats i försvarandet av ukrainska folkets rättigheter är beundransvärt. Många har faktiskt uttalat sin förvåning om hur snabbt och enat EU:s medlemsländer stod i fördömandet av Rysslands invasion av Ukraina och kom överens om sanktioner i solidaritet med det ukrainska folket.
Men detta har även satt strålkastarljuset på en mindre smickrande sida av världssamfundet, och Västvärlden i synnerhet: Nämligen att det görs uppenbar skillnad mellan folk och folk.
Mänskliga rättigheter, som namnet antyder, ska vara universella. Men mänskligheten som kollektiv har bevisligen en bra bit att gå innan vi försvarar dessa rättigheter oavsett var de kränks. Det gäller inte bara den geografiska aspekten, där vi uppenbarligen tenderar att bry oss endast om det som försiggår nära våra egna hem, utan också om begångna brott som aldrig erkänts på ett adekvat sätt.
Det har nu gått tolv år sedan riksdagen 2010 erkände folkmordet 1915 på den kristna befolkningen i Osmanska imperiet. Men ingen svensk regering har velat kännas vid erkännandet utan man har fortsatt att underblåsa Turkiets förnekelse genom olika undanflykter som att “frågan bör undersökas av forskare” och “frågan är komplex”.
USA:s officiella erkännande 24 april 2021 visade än en gång att relationerna med Turkiet inte står och faller med detta erkännande. Turkiet kan inte tvinga omvärlden att delta i dess förnekelse av brott mot mänskligheten och Ankara kan inte bryta sina band med alla stater som erkänner sanningen.
Förtroendet för politikens integritet undermineras när man säger en sak men gör det motsatta.
— Vahagn Avedian och Sabri Atman
Däremot har erkännandet flera positiva följder där bekräftelsen av sanningen är den mest uppenbara, något som hyllades internationellt. Ett officiellt erkännande har också en oerhörd påverkan på de drabbade grupperna som äntligen får upprättelse i form av en bekräftelse av det lidande och de brott de har utsatts för.
Erkännandet återställer inte bara offrens värdighet och ställning i samhället utan gör detsamma för legitimiteten hos den erkännande statens institutioner och förda politik. Det är just den sistnämnda som kan lida grovt vid försummandet av mänskliga rättigheter, en av hörnpelarna i dagens demokratier.
Detta blir ännu mer flagrant i nuvarande svenska regeringens fall, eftersom samma socialdemokratiska parti som i opposition erkände och klandrade dåvarande högerregering för att ignorera riksdagens beslut har gjort exakt samma sak sedan valet 2014. Något som föranlett stark intern kritik. Förtroendet för politikens integritet undermineras när man säger en sak men gör det motsatta.
[ Ann Linde (S) kallade folkmord på kristna för “massövergrepp” ]
Numera räknas folkmordet 1915, näst efter Förintelsen, till det mest beforskade fallet av folkmord. Detta speglas även hos regeringens egen myndighet, Forum för levande historia, som lär ut fakta om folkmordet i Osmanska imperiet 1915. Regeringens politik återspeglar alltså inte de fakta som dess egen myndighet lär ut till medborgarna. Man lever inte som man lär.
Förra året skrev utrikesminister Ann Linde att det var frågans komplicerade “rättsliga och politiska aspekter” som höll tillbaka ett erkännande, en argumentation hon har ärvt från sin föregångare Margot Wallström. När Wallström 2018 avböjde att erkänna folkmordet baserade hon beslutet på att erkännandet skulle ha “statsrättsligt ansvar” för Sverige.
När hon hänvisade till den beställda utredning i frågan som färdigställdes 2016, svarade rapportens författare, folkrättsprofessorn Pål Wrange: “Jag förstår inte hennes argument om att ett erkännande skulle kunna leda till ett ansvar för Sverige, jag kan inte se några juridiska konsekvenser av det. Det kan hända att hon har missförstått det”. Det är denna flagranta skillnad mellan expertisens utlåtande och politikers handlande som bidrar till undergrävandet av allmänhetens tilltro för politiken.
Redan 2002 fick International Center for Transitional Justice i uppgift att undersöka frågan om händelsernas benämning ur ett “strikt rättsligt perspektiv”. Deras sjuttonsidiga rapport summerades med att “… händelserna, i deras helhet, kan därför sägas innehålla alla elementen för folkmordsbrott så som det anges i [folkmords]konventionen, och juridiska forskare såväl som historiker, politiker, journalister och andra skulle vara rättfärdigade att fortsätta att beskriva dem som sådant”. Svenska regeringen borde lyda det rådet.
Svenska regeringen bör följa riksdagens uppmaning och bekräfta det som forskningen sedan länge har slagit fast: Det som hände under första världskriget i Osmanska imperiet är folkmord. Allt annat motsäger inte enbart forskningen utan underblåser även Turkiets folkmordsförnekelse. Denna förnekelse kommer inte rubbas om inte andra stater konfronterar den, precis som bland annat Frankrike och USA har gjort.
Ett svenskt erkännande kommer dock inte enbart att gagna Turkiet i deras självrannsakan utan kommer onekligen att stärka de egna medborgarnas tilltro till den svenska statens demokratiska värderingar och förda politik. Universella värderingar som mänskliga rättigheter ska försvaras oavsett var och när de kränks och inte bara när det sker i vårt eget närområde.
[ Elisabeth Sandlund: Släng eufemismerna i papperskorgen, Ann Linde ]
