Debatt

Också för att skydda vår egen mor är det fel att döda angriparen

Replik. Att bära korset är just att konfrontera världens och ondskans makter utan svärd eller kpist i handen, skriver Anton Johnsson och Annika Wilzén.

Man med vapen.

Sam Wohlin skrev en tänkvärd debattartikel i Dagen (8/4) om ambivalensen vi alla kan känna när kriget kommer. Wohlin vacklar mellan krigets fasor, det ickevåld som efterföljelsen av Jesus verkar kräva och önskan att försvara sin familj – och frågar öppet om det sista kan tänkas rättfärdiga någon sorts militär insats.

Anders Brännström replikerade (22/4) att även om det så klart är avskyvärt att behöva döda någon så är det trots allt viktigt med terrorbalans, vapenarsenal och förmågan att döda sina militära motståndare – av kärlek till de värnlösa.

Det Wohlin inte tar hänsyn till är Jesu väldigt tydliga och obekvämt radikala ord: “Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge” (Luk 14:26). I krig är det främsta sättet att rekrytera folk med ömma samveten att hänvisa just till familjen: “Men, vad skulle du göra om en beväpnad man bröt sig in i ditt hus, skulle du inte skjuta?”

Så övertalas vi att mörda en moders son för att skydda vår egen mor – eller döda en bror eller en syster. I fallet Ryssland ofta söner som tvingats till kriget av en repressiv och lögnaktig regim. Att vara en Jesu lärjunge, att “[bära] sitt kors och [följa] efter” honom, kan se ut som hat mot den egna familjen.

Jesu liv i ickevåldets tecken slutade med att han blev uppspikad på ett kors, hånad och skenbart besegrad.

—  Anton Johnsson och Annika Wilzén

Att bära korset är just att konfrontera världens och ondskans makter utan svärd eller kpist i handen. Jesus beskyddade inte sina lärjungar eller sin egen mor med vapenmakt när soldaterna kom, det kan kännas nästan ansvarslöst eller kallsinnigt.

På samma sätt kan den kristna människan uppfattas som ansvarslös av en militärisk omgivning när hon bär korset. Men sanningen är att vi som lärjungar är kallade att gå i Jesu fotspår och följa hans exempel.

Att övertyga Brännström verkar svårare då hans helhetssyn, som vi ser det, inte grundar sig på Bibelns Jesus. Han skjuter undan alla inskränkningar som efterföljelsen skulle kunna ställa honom inför. Kanske lyssnar han på argument om att det finns starka indicier att militariserande samhällen – och grupper som blir inbegripna i beväpnad konflikt – tenderar att präglas av en högre grad av korruption, starkare hierarki och ett ökat våld även utanför det militära?

Kort sagt: En ökad militarisering kan i själva verket gröpa ur de värden som Försvarsmakten säger sig vilja försvara. Brännström underskattar också det faktum att våld sällan upphör genom användandet av våld, i stället omvandlas det. Militärt våld har omvandlats till sekteristiskt våld i exempelvis Irak. I Afghanistan användes militära operationer för att finna och döda terrorister – men paradoxen är att detta våld skapade förutsättningar för nyrekrytering till talibanerna.

Brännström verkar tro sig funnit en magic bullet som kan förhindra ondska och tragedier i världen – avskräckande vapen och människor som är beredda att döda andra. Det är lätt att avfärda den tanken, men om sanningen ska fram finns det även ickevåldsförespråkare som ser ickevåldet som en enkel lösning. Men inte heller ickevåld gör att vi kan undvika tillvarons tragedier. Jesu liv i ickevåldets tecken slutade med att han blev uppspikad på ett kors, hånad och skenbart besegrad.

Ett evangeliskt ickevåld blir helt enkelt, mitt i tragedin, ett tecken på Guds fredliga rike.

—  Anton Johnsson och Annika Wilzén

Om en pacifistisk hållning inte är ett sätt att undvika livets tragedier, vad har det då att erbjuda? Detta: Det kan bryta våldets spiral, i stället för att omvandla en form av våld till en annan. Det kan förmå något vackert att höja sig över en tragedi. I Nickel Mines 2006 mördade en ensam skytt fem unga flickor i en skola tillhörande det pacifistiska Amishfolket, innan han själv tog livet av sig. Skulle en beväpnad lärare kunnat avstyra denna tragedi?

Möjligen – eller kanske situationen skulle ha eskalerat, det är svårt att veta. En beväpnad lärare kan dock inte utvinna något vackert ur tragedin. Det vackra var Amishfolkets beslut att förlåta mördaren och stötta dennes familj känslomässigt och med tid, energi och bakverk. Efter denna ohyggliga tragedi blev alltså plötsligt förlåtelsens möjlighet och en fiendekärlek som kostar något synliga för en värld som stod förstummad. Detta kunde omvandla tragedin från att endast vara en tragedi till att bli fond för ett annat sätt att leva, att “besegra det onda med det goda” (Rom 12:21).

Jesus korsfästelse är en tragisk och hemsk händelse. Orättvis och ondskefull, något som avslöjar djupet i människans våldsamma bortvändhet från Gud. Men i uppståndelsen sätts denna tragedi i ett nytt ljus, genom vilket vi kan se Guds envisa beslut att vägra vara oss förutan – trots att vi är våldsamma korsfästare. På liknande sätt är ickevåldet inte ett säkert sätt att undvika livets alla tragedier och lidanden.

Men när tragedierna inträffar är ett kristet ickevåld ett sätt att uppvisa ett annat sätt att leva och vara i världen – fiendekärlekens väg – som vägrar låta våldet fortsatt ha sista ordet. Ett evangeliskt ickevåld blir helt enkelt, mitt i tragedin, ett tecken på Guds fredliga rike. En värld där det sista ordet är liv snarare än död.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig