Debatt

Var - mer än i skolan - är det okej att dumförklara och kränka troende?

Att gång på gång utsättas för skämt och nedvärderande kommentarer på grund av ens religion skapar för många en otrygghet och modlöshet som leder till att många tystnar, skriver Andreas Häger.

Många kristna ungdomar vittnar om hur religionsundervisningen snarare bidrar till mer fördomar än förklaringar, skriver Andreas Häger.

Det borde vara en självklarhet att den svenska skolan ska vara en plats där ingen elev blir kränkt. Det är en av få platser i samhället där alla befinner sig någon gång i livet – under en längre tid dessutom. En tid i livet där identitet, världsbild och värderingar börjar formas. Tyvärr har olika rapporter som presenterats under de senaste åren visat att varannan kristen ungdom tvingas utstå nedsättande kommentarer och hån för sin tro.

I rapporten “Kränkt för sin tro” som Claphaminstitutet släppte under 2020 kan vi läsa att flera av intervjupersonerna beskriver hur normen i skolan är att vara ateist och att man som troende anses vara hjärntvättad eller ointelligent. Många vittnar också om hur religionsundervisningen snarare bidrar till mer fördomar än förklaringar. Att det blir en utmaning att stå upp för sin tro i ett sådant klimat är inte konstigt, särskilt inte när man är ung, och ofta i minoritet i sin klass.

Skolan säger sig stå för en neutral världsbild men samtidigt agerar den som om ateismen vore det neutrala sättet att se tillvaron. När detta kombineras med okunskap kring ämnet skapas nästan en acceptans kring att uttrycka sig illa mot troende. I vilket annat fall hade det setts som acceptabelt att förminska, dumförklara och kränka en människa på det sättet?

Det är inte bara elever emellan vi ser detta. Drygt en fjärdedel av de tillfrågade i rapporten berättar om lärare som på olika sätt bidragit i känslan av att bli exkluderad – antingen genom kommentarer och skämt eller genom att helt enkelt låta jargongen fortgå elever emellan utan att bryta in.

När en ung människa tystas på det sättet kan det få stora konsekvenser.

—  Andreas Häger

När man gång på gång utsätts för skämt och nedvärderande kommentarer om ens religion skapas för många en otrygghet. Kanske till och med en modlöshet vilket kan göra att man till slut inte orkar längre. I tidigare nämnd rapport beskrivs också hur påfallande många berättar att de tystas; att miljön gjort att de slutat vara öppna med sin kristna tro.

Hur påverkar det samtalsklimatet kring religion i skolan? Och hur påverkar det den unga kristna som individ? Man kanske inte har svaren på alla svåra frågor och inte alltid självförtroendet att ta platsen. När en ung människa tystas på det sättet kan det få stora konsekvenser – för den som individ och för samhället som stänger ute.

När dessutom vuxna och utomstående kristna blivit exkluderade från skolvärlden blir de kristna eleverna de enda som har möjlighet att visa vad ett liv som troende innebär i verkligheten. För hur ska folk veta att kristendomen är relevant i dag när normen är att kristna betraktas som konstiga, hjärntvättade och dumma? Vilket samhälle bäddar vi för när vi låter detta ske i skolan? Morgondagens samhällsbyggare går ju i skolan i dag.

Du som inte går i skolan nu, jag förstår om du känner en viss distans. Men jag tror att du har minst lika mycket att bidra med. Stöttning, ett tryggt sammanhang och att öppna upp för samtalet är bara några exempel.

Såklart är det ett gediget arbete som behöver ske från makthavare med inflytande för att komma till rätta med detta, men något vi alla kan göra är att stötta de unga vi har runt oss. Säkert delar du många erfarenheter utifrån livet som kristen, säkert skiljer sig ungdomarnas upplevelse av skolans klimat från din egen. Låt oss aldrig acceptera att en annan människa kränks, låt oss inte stanna vid att det är “något man får räkna med som kristen”.

När vi ser skolan som en viktig plats i samhället känns det genast väldigt brådskande att stötta dem som befinner sig där måndag till fredag varje vecka. Många Ny generation-medlemmar vittnar om hur skolgruppen blivit en fristad, en plats att hämta ny kraft, en plats där påhopp för sin tro pausats. Dock är det inte en självklarhet för alla Ny generation-grupper att de tillåts samlas. Vissa får kämpa med ängsliga skolledningar trots att de har rätten på sin sida.

Religionsfriheten innebär frihet att ta avstånd från religion men också att välja religion – det sistnämnda känns ofta förminskat i sammanhanget. Att vara kristen är något man väljer att vara. Det är inget åsiktspaket, det är en egen vald identitet. Att angripa någons tro är inte som att ifrågasätta någons åsikt, det är att kränka någons identitet.

Självklart får man ha åsikter kring och ifrågasätta religion, men det får aldrig kränka individen. Det är svensk lag. En verklighet av mångfald, inkludering och acceptans uppnås inte förrän kristna får plats i skolan.

Sveriges kristna ungdomsråd (SKUR), därigenom också Ny Generation, arrangerade ett välbesökt seminarium om detta under sommarens Almedalsvecka. Där lyftes perspektiv kring vad som behöver ske för att situationen ska förändras och hur våra politiker och myndigheter kan ta ansvar för den utsatta situation som är många ungas verklighet. Jag lämnade med en känsla av att det finns en gemensam vilja att göra något. Arbetet för ett förbättrat skolklimat fortsätter.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig