Debatt

Sverige har råd att ge en hundradel av sitt välstånd till de fattigaste

I årets valrörelse verkar den moraliska skyldigheten att hjälpa inte längre lika självklar. Nu pratar svenska politiker om att minska insatsen, att vi inte längre har råd, skriver företrädare för 17 organisationer på kristen grund.

Svensk valrörelse är ett pärlband av löften där det som sägs om biståndet sticker ut då det i första hand riktar sig till människor långt borta. Biståndet är en moralisk fråga. Om vi ska klara de utmaningar världen står inför måste vi som kan gå i täten också göra det. Därför vill vi, 17 organisationer som arbetar på kristen grund, uppmana dig som kandiderar i höstens val – oavsett partitillhörighet och dig som snart går för att lägga din röst – att göra vad du kan för att stå upp för löftet till världens fattigaste om att bidra med en hundradel av vårt välstånd.

Klimatet är vår tids ödesfråga. Att hjälpa fattiga länder med klimatanpassning och omställning för att klara matproduktion och överlevnad är inte valbart, det är livsavgörande. Som troende ser vi människans värde som okränkbart, och att människan är oändligt älskad med rätt inte bara att överleva utan också att leva ett liv i värdighet, fritt från fattigdom och förtryckande strukturer.

I valrörelsen tar sig frågan om vårt gemensamma ansvar för världen uttryck i bland annat diskussionen om biståndet. Redan under tidigt 1960-tal pekade Sveriges riksdag på de rikare ländernas ansvar då “nöden bland de växande människomassorna i de fattiga länderna har blivit en påträngande verklighet för alla nationer”.

Den typen av inställning är inte hållbar i ett ekosystem där allt hänger samman, i en värld där vi alla är ömsesidigt beroende av varandra.

Riksdagen slog 1962 fast att Sverige “iklätt sig en förpliktelse att uppnå en biståndsnivå som uppgår till minst 1 procent av nationalinkomsten” och när dåvarande statsminister Tage Erlander argumenterade för det svenska biståndet var det bland annat utifrån “insikten om en moralisk skyldighet att hjälpa.” Att en hundradel av Sveriges bruttonationalinkomst ska gå till bistånd har sedan dess varit den rådande principen för politiska beslutsfattare.

Erfarenheten av att ge ligger djupt rotad i församlingsgemenskapens dna. Inte som en målsättning eller teori utan i praktisk handling: Lokala kyrkor, vårdcentraler, skolor, odlingskooperativ och småföretag vittnar om den förändringskraft som ryms i ett gemensamt ansvarstagande. Att inte låta viljan att bidra stanna vid fina ord är en fråga om inställning. I kyrkor och Folkrörelsesverige har stödet för biståndet alltid varit brett.

I årets valrörelse verkar den moraliska skyldigheten att hjälpa inte längre lika självklar. Detta trots att Covid 19-pandemin inneburit ett bakslag för livsvillkoren för människor runt om i världen. Nu pratar svenska politiker om att minska insatsen, att vi inte längre har råd.

När Jesus i Markusevangeliet betraktar den fattiga änkan som släpper ner sina två kopparslantar i tempelkistan talar han med en skärpa som går rakt in i vår tid: “De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.” Vår kristna tro manar oss att ställa den typen av retorik åt sidan som sätter oss själva i främsta rummet, som säger att bara vi har vårt på det torra så kan vi gärna hjälpa världen med det som blir över. Den typen av inställning är inte hållbar i ett ekosystem där allt hänger samman, i en värld där vi alla är ömsesidigt beroende av varandra.

Det är lätt att komma med invändningar. Vad gör det för skillnad om vi ger en futtig hundradel för att lindra världens nöd? Behoven är ju så stora och vårt bidrag så litet. Eller, varför ska vi bidra med en hel hundradel när det finns andra som ger mindre än så? Varje sådan invändning ekar ihålig i relation till den kristna förståelsen av kärleksfullt ansvarstagande, för sina medmänniskor och för Guds skapelse.

En hundradel av vårt välstånd gör stor skillnad för de miljörättsförsvarare som vakar över världens lungor och försöker stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald, eller för fredsbevarande insatser som bidrar till dialog och förhindrar övergrepp när människor står upp för sig själva och sin demokratiska rätt. Det bidrar till vatten, hållbar matproduktion, utbildning och jämställdhet. Allt sådant som bygger motståndskraft och gör samhällen bättre rustade att möta de kriser vi alla nu gemensamt går in i.

Riksdagsvalet är en påminnelse om att vi fortfarande har möjlighet att välja. Vi kan välja att ta de utmaningar världen står inför på allvar eller att låta bli. Utvecklingen för världens fattiga kan vändas, vi har gjort det förr och vi kan göra det igen. Vi har råd att bidra med en hundradel av vårt välstånd. Vi har inte råd att låta bli. Ta reda på vad partier vill med biståndet. Ställ frågor till politiker och i valstugorna, och vet att en hundradel för världen gör skillnad.

Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan

Siri Karlsson, direktor ADRA

George Joseph, generalsekreterare Caritas Sverige

Lena Ingelstam, generalsekreterare Diakonia

Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan

Daniel Grahn, generalsekreterare Erikshjälpen

Linalie Newman, Ingemar Forss, missionsdirektorer Evangeliska frikyrkan

Bo Jeppsson, samfundsledare Frälsningsarmén

Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna fredsrörelsen

Johan Bäckrud, direktor Lepramissionen

Josephine Sundqvist, generalsekreterare Läkarmissionen

Niclas Lindgren, direktor PMU

Ulf Häggkvist, missionsledare Svenska alliansmissionen

Jacob Ämterlind, generalsekreterare Svenska alliansmissionens ungdom

Sofia Camnerin, generalsekreterare Sveriges kristna råd

Charlotta Norrby, generalsekreterare Svenska missionsrådet

Carin Dernulf, generalsekreterare Equmenia

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig