Debatt

Även i pingstkyrkor på 1950-talet var kvinnors hår farligt och måste låsas in

Det sitter en makt i kvinnors hår, en makt som männen känner rädsla inför och därmed måste stoppa, skriver Kristina Lundgren.

Med tanke på det som händer i Iran måste man ställa sig frågan: Vad är det som gör kvinnors hår så farligt? Allt detta vackra hår som måste låsas in och göras osynligt, det är väl för oss i dag mer eller mindre ofattbart.

Tydligt är att det sitter en makt i kvinnors hår, en makt som männen känner rädsla inför och därmed måste stoppa. Men är det bara i Iran som hår är farligt? Har det inte varit “farligt” i vårt eget land också? Inom pingströrelsen förr, till exempel? Jag är själv ett sådant “håroffer” från 1950-talet och jag vill påstå att det stal mycket av glädjen under mina ungflicksår.

Min familj tillhörde en liten pingstförsamling i ett småländskt samhälle. Jag hade inte så mycket att sätta emot, så jag drogs också in i det livet. Jag hade begåvats med ett ovanligt tjockt hår, därtill rött. Det skulle aldrig få klippas, lärde jag mig tidigt. Jag skulle ha den där stora otympliga hårknuten eller repen till flätor “för änglarnas skull …”

När jag döpts som nioåring och skulle få börja sjunga med “sångarna”, krävdes dessutom en hatt ovanpå det. Pastorn i församlingen hade åtagit sig att hålla koll på just mig. Jag var ständigt påpassad, kvarhållen efter mötena för att jag skulle tuktas på olika sätt.

Så konstiga kan tydligen män bli av kvinnors hår.

—  Kristina Lundgren

Till slut rann det över för pastorn. Vid en avslutande kyrkokonferens, när vi alla fallit på knä där i de obekväma bänkraderna, tryckte han sig nära mig, la sin ena arm över mina axlar och sa: “För den som förför en av dessa mina minsta vore det bättre om en kvarnsten hängdes om hans hals och han slängdes i havets djup”.

Så reste han sig och gick sin väg.

Jag var sexton år och vet än i dag inte vad jag hade gjort. Vi talades aldrig mer vid och jag vägrade gå till kapellet mer. Jag hade inte klippt mitt hår men försökt släppa loss det lite mer, och en annan ung flicka i församlingen försökte göra detsamma. Förmodligen var det den saken som föranledde min själasörjare att kasta mig i havets djup.

Så konstiga kan tydligen män bli av kvinnors hår. Visst är det förunderligt! Och mycket sorgligt. Tack och lov har tiderna förändrats här. Må det ske också i Iran.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig