Kyrkskolkare går knappast miste om något riktigt viktigt

Det finns uppgifter om att när väckelsen drog igenom Sverige från 1800-talet och framåt omvände sig cirka tio procent av befolkningen. Dåtidens väckelse förändrade Sverige i grunden med följdverkningar långt in på 1900-talet. Den kristna tidningen Pietisten hade nästan dubbelt så stor upplaga som Aftonbladet som på den tiden var landets populäraste tidning.

I dag upplever de flesta det kristna budskapet som ointressant. Vad som predikas i våra kyrkor bryr sig få om. De som bemödar sig att ändå lyssna upptäcker ofta att man knappast missat något riktigt viktigt. Budskapet mynnar ofta ut i att man ska ta sig i kragen och förbättra sig själv samt göra jorden till en bättre plats att leva på.

Equmeniakyrkan, som en gång i tiden hette Svenska missionsförbundet, förde mig i unga år till en stark övertygelse. Vägen dit var en församlingsgemenskap bland engagerade vuxna som var glada över att ha funnit sin väg till Gud. Man sjöng hemlandssånger och sånger som betonande det viktiga i att omvända sig och glädjen i att omvända sig.

Folk upptäckte livet med stort L till tonerna av sånger som Innanför eller utanför och man fattade heliga beslut. I dag skulle större delen av kyrkans ledare varken vilja eller våga sjunga eller säga något så exkluderande.

Om det ska kunna bli någon betydande andlig framgång i Sverige behöver vi bättre begrunda vad faktiskt Jesus säger om betydelsen av omvändelse och konsekvensen av synden.

—  Peter Plars

Om det ska kunna bli någon betydande andlig framgång i Sverige behöver vi bättre begrunda vad faktiskt Jesus säger om betydelsen av omvändelse och konsekvensen av synden. De riktiga allvarliga varningarna kommer från Jesus och de finns i över sextio verser i evangelierna.

Förkunnaren Charles Spurgeon hävdade: “Om du inte har någon önskan att andra ska bli räddade är du inte själv inte räddad”. Under rubriken “Lärjungaskapets krav” säger Jesus: “Den som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för när han kommer i sin och sin faders och de heliga änglarnas härlighet” (Luk 9:26)

Uppenbart kommer många av kyrkans ledare en dag få skämmas över att man inte varit tydlig med vad Jesus faktiskt sagt.

[ Helvete eller ej? Här är de tre vanligaste teorierna ]

Här kan man lära av den nyzeeländsk-amerikanska evangelisten Ray Comfort som intervjuar personer på gatan samtidigt som han bedriver en större evangelisk verksamhet. Han visar stor respekt för dem han talar med och betonar att han inte är ute efter att döma någon.

Han börjar med att fråga: “Tror du på ett liv efter detta?” eller “Är du en god människa?” De flesta svarar jakande på den senare frågan och sedan säger han: “Jag är inte ute efter att förolämpa dig, men får jag testa om du verkligen är en bra människa genom några av Guds bud?” Sedan frågar han i tur och ordning om personen ljugit, stulit, levt otuktigt med mera.

Efter att personen erkänt sig skyldig till någon eller några av dessa synder, vilket alla oftast gör, säger han “Det du just sa var att du är en otuktig lögnaktig tjuv som inte har respekt för Gud. Om Gud skulle döma dig efter sina bud skulle du då förklaras skyldig eller oskyldig? Vad skulle konsekvensen bli, himlen eller helvetet?” Sedan betonar han än en gång all respekt för personen, tackar för att han fått fråga och säger att han själv också gjort sig skyldig till dessa fel. Efter detta går han in på det glada budskapet och förklarar att Jesus tagit på sig straffet för alla våra fel så att det inte behöver få några konsekvenser för oss.

[ Han erkände tre år gammalt mord efter omvändelse ]

Nu menar jag inte att man ska göra som Ray Comfort, men själva principen är viktig. Folk behöver veta att deras liv verkligen är viktiga och att livet fortsätter efter döden samt att Guds vrede över synden inte är att leka med. Sedan kan man prata om Guds goda tankar för varje enskild person.

Jag vill påstå att de flesta förkunnare i vårt land har tappat allvaret och förståelsen för att varje människa en dag ska stå inför Gud och där ha med sig två saker: sina gärningar och sin gudsrelation.

En förkunnare måste förstå ansvaret och det viktiga i att förbereda detta framtida personliga möte med Gud där syndens lön är döden men där Guds nåd kan ge evig glädje. Med det tydliga målet blir förkunnelsen angelägen och relevant oavsett vad man talar om. Sverige behöver en förkunnelse med tyngd där kyrkan har något riktigt viktigt och unikt att komma med.

[ "Jag mindes pingströrelsen som en kamprörelse, men nu stod en småtrevlig kille på scenen, och budskapet gjorde mig uttråkad" ]