Debatt

Jag blev uppmanad att avsluta min makes liv

Jag lever dagligen med att hantera den traumatiska upplevelsen i kontakt med sjukvården. Min man hade aldrig under sin långa sjukdomstid yttrat eller på annat sätt markerat att han ville dö, skriver Hannelore Bengtsson.

Då och då talas det om att lagstadga dödshjälp för dem som är svårt sjuka och ännu kan tala för sig. Frågar man mig, säger jag nej tack. Så tänker jag i dag när kroppen mår rätt så bra och hjärnan fungerar. En annan gång kanhända det blir ett annat svar. Vi kan bara hoppas att en sådan lag inte kommer att sträcka sig längre än vad den är avsedd för.

Sedan fyra år tillbaka lever jag dagligen med att hantera en traumatisk upplevelse av ett möte med en för mig helt okänd individ i sjukvårdens tjänst. Ett hembesök för att avgöra om en lunginflammation var på gång igen eller inte, slutade för mig i fullständigt kaos.

Min oro var obefogad – min man hade ingen lunginflammation. Jag hann dock inte glädja mig åt den informationen för att omgående också nås av ett helt annat budskap, en uppmaning om att medverka till att avsluta min makes liv. Ord, slängda i ansiktet på mig. Jag skulle avstå från att ge honom mat och dricka, så skulle det hela ge önskat resultat, meddelade man. Det betvivlade jag inte.

Jag var inte förberedd på sjukvårdens agerande och jag var inte beredd att medverka till att avsluta hans liv, som efter den inviten varade fyra månader till.

—  Hannelore Bengtsson

Min man, född 1934, insjuknade 2009 i PSP, en mycket sällsynt neurologisk sjukdom. Ingen bot fanns och ingen bättring. Han avled i sitt hem 2019. Under hans sjukdomstid bidrog sporadiska kontakter med dem som hade kompetens inte till att skapa någon form av förtroende, vilket i sin tur hade kunnat leda till trygghet för den sjuke och för nära anhörig.

Trots en uppsjö av olika aktörer som så småningom rörde sig kring min svårt sjuke man, saknade vi kommunikation och kontinuitet. Vi kände oss helt övergivna av sjukvården. Rätt eller fel, det var våra upplevelser.

Under tio år hade jag skött min man både dag och natt utan att ens tänka tanken att jag kunde påverka eller rent av påskynda hans död. Uppmaningen jag fick av en representant för sjukvården var en katastrofal upplevelse som ännu inte lämnat mina tankar. Min man hade aldrig under sin långa sjukdomstid yttrat eller på annat sätt markerat att han ville dö. Man gjorde sig inte ens besvär att försöka ta reda på hur han eller jag tänkte i fråga om att avsluta hans liv.

Jag var inte förberedd på sjukvårdens agerande och jag var inte beredd att medverka till att avsluta hans liv, som efter den inviten varade fyra månader till. Inget gott liv förstås, för han var svårt sjuk, men det fanns en livsvilja hos honom som varken sjukdomen eller vården lyckats ta ifrån honom.

Dödshjälp eller inte, det är frågan. Är det över huvud taget önskvärt att som ”okunnig” individ lägga sig i en diskussion som handlar om ett så tungt ämne som dödshjälp? Kommer en sådan lag, om den blir verklighet, också att inkludera individer som inte kan berätta hur de vill ha det?

I en undersökning av Ivo har det framkommit att många äldre på boenden och deras närstående inte är underrättade och delaktiga i beslut som rör vård i livets slutskede, trots att lagen föreskriver att sådant beslut ska tas i samråd med anhöriga. Som jag förstår det tar sjukvården ensamt beslut om att avveckla ett människoliv, alltså dödshjälp.

Jag har inga andra referenser än självupplevda mycket skrämmande händelser. Jag kan inte tro att jag är ensam om att känna stort obehag inför framtiden vad gäller oss äldre och sjukvården.

Fler artiklar för dig