Hur mår predikan i dagens kristenhet? Behöver vi förnya och fördjupa predikan, för att kunna rädda den? Låt mig, kort, lyfta fram hot och möjligheter för predikan i dag.
Orkar vi verkligen lyssna till ett längre sammanhängande tal när skärmar, stressigt yrkesliv formar vår vardag? Många gånger är förkunnare upptagna av splittrande uppgifter när förberedelsen av predikan behöver tid, stillhet, bön och sökande inför Gud inför uppgiften. Ja, hot och hinder kan vara många och se olika ut i skilda kyrkor och församlingar.
Förkunnare behöver se över sin tid till läsning av bibel och andlig fördjupning. Pastorer och präster behöver möjlighet till egentid inför predikan. Den som känner evangeliet och sin samtid kan hitta nya nivåer och dimensioner för sin förkunnelse.
Vi behöver djupare tillit till evangeliet om Jesus Kristus. Både predikanter och lyssnare behöver en inre stillhet så Guds Ande kan tala och upplysa sinnet.
[ Charlotte Frycklund: Varför kan inte AI skriva min predikan? ]
Predikan har självklart sina olika praktiska sidor: lämplig längd, inkluderande språk, och nära nöden och nåden, till hopp, livsmod och befrielse. När förkunnaren lyssnar till andra predikanter kan fördjupning och förnyelse ske. Varför inte låta dialogpredikan blomma? Kvinnor och män och olika åldrar kan gestalta och kompletterande predikan.
Gudstjänsten måste bli utformad så att människors koncentration underlättas. Dra ned på alla informationspunkter. Vi behöver i dag lära oss lyssna till längre texter och inte enbart ”enradingar”. Varför inte ge människor möjlighet att ge respons efter gudstjänsten på olika sätt; till exempel egen stillhet, förbön, samtal om predikan, till exempel vid kyrkfikat eller i cellgrupper.
Förkunnare, sök alltid hoppets budskap i varje text! Så kan predikan räddas, förnyas och fördjupas.
[ Malin Aronsson: En predikan ska dofta som ett paket nyöppnat kaffe ]
