I den tid vi lever i är det uppenbart att människan är i ett pressat läge. Likt jättar reser sig utmaningarna i vår värld och skapar oro och förvirring. Några av dessa jättar är världsläget, klimatkrisen, den psykiska ohälsan, gängvåldet och ensamheten.
När vi står mitt i denna verklighet skärps vår blick. Frågorna om vad vi tror på, vilka vi är som kyrka och vilka svar vi bär på bränner till och blir angelägna på ett nytt sätt.
På ett krigsfält för cirka 3000 år sedan steg jätten Goliat fram och spred skräck och förstämning runt sig. I Bibelns berättelse är det ingen mäktig krigare som besegrar Goliat utan en ung herde, David. Segern vanns inte med ett tungt artilleri utan genom att David använde sig av de redskap som Gud gett honom. I den porlande bäcken fann han fem släta stenar och med dem, en slunga och en käpp besegrade han jätten. Inte i egen kraft, utan i Guds kraft.
På samma sätt riskerar vi att paralyseras och krympa ihop av de stora problem som samhället möter.
— Linalie Newman och Ingemar Forss
Gud vill visa oss på de redskap vi har i mötet med nutida jättar. Han leder oss till det levande vattnet och där kommer vi att upptäcka att en av de stenar vi har som kan fälla jättar är bön. Vi tror att 2024 är ett år då vi som kyrka får nyupptäcka bönen och alldeles särskilt kraften i att stå tillsammans i bön.
I den bibliska berättelsen blev folket lamslaget av det hot som reste sig framför dem. På samma sätt riskerar vi att paralyseras och krympa ihop av de stora problem som samhället möter. David kom in med en annan blick än de andra och såg orimligheten i att rädsla och vanmakt definierade tillvaron, men han mötte samtidigt ifrågasättande och motstånd. Djupt förankrad i övertygelsen om att makten ytterst låg i Guds hand fortsatte David ändå framåt.
Den sten som vi behöver plocka upp när världen lider är bönen. När vi ber gör vi det utifrån den seger som Jesus vunnit. Han är den som på korset slungat den kraftfullaste stenen mot ondskan. Han har brutit udden av alla destruktiva makter, även av de jättar som i dag ter sig oövervinnerliga. Vår bön har en förankring i Guds perspektiv, i hans hjärta för den värld han har skapat. Det finns bibliska utgångspunkter när vi tar oss an jättarna i vår bön.
När vi ber för världsläget gör vi det utifrån orden om att Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste (Jes 9:6). I Jesus finns försoning mellan människor, länder och folk. Han kan förvandla hat, maktkamp och hämndspiraler till försoning, syskonskap och kärlek.
När vi ber för de utmaningar som klimatkrisen innebär så hör vi ropen från Guds ord om att skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras (Rom 8:19). Vi har en kallelse att Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen (Mark 16:15). Utifrån det ber vi både om att Gud ska gripa in i sin skapelse och att vi ska ta vårt ansvar.
En annan jätte som riskerar att lamslå oss i dag är den psykiska ohälsan som drabbar många. Till alla som lider är vi sända av en Gud som är sårmärkt. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad (Jes 53:3–4).
Ingen annan Gud har tagit lidandet in i sin egen kropp. Därför är också han den som kan bära och på riktigt komma med helande och hopp. Vi har löftet om att det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram (Jes 9:2).
Hur ska vi be när vi ser alla unga människor som dras in i våld och kriminalitet? Vi ber utifrån sanningen att Gud har gett sitt yttersta för varje människa. Han ser drivkrafterna av ångest, skam, pengar och makt som tar greppet om människor. Och han vet att vägen ut är genom kärlek som förvandlar.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom (Joh 3:16–17).
Den sista jätten vi vill uppmärksamma i vår bön är ensamheten. Gud är gemenskap. Han känner oss och vet att vi behöver sammanhang och tillhörighet. Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det (Luk 19:10). Vi tror på en treenig Gud som bjuder in människan in i relation till sig själv och till syskon i församlingen.
Bönen påverkar också oss som ber. När vi ber för reella behov kommer vårt fokus att ändras och vi inser igen att kyrkan är sänd till världen med ett glädjebud. Vi kommer närmare Guds hjärta och han visar oss vad vi kan göra för att både bjuda motstånd och ge hopp.
2024 vill vi ödmjukt och frimodigt be att Gud ska besegra jättarna och komma med sitt rike som är fyllt av glädje och liv.
Dagen har erbjudit ledarna för Sveriges största kristna samfund att inför det nya året skriva var sin debattartikel där de riktar sig till landets kristna. Artiklarna publiceras i tidningen samt på Dagen.se/debatt.
