Jag blir bestört när kristna hukar i stödet för det judiska folket

Värnandet av relationen mellan kyrkan och dess judiska rötter är essentiell för den kristna församlingen. I spåren av det pågående kriget mellan Israel och Hamas har dessvärre denna grundsten kommit att i växande grad bli en stötesten.

På lördag är det Förintelsens minnesdag. Snart 80 år har gått sedan 1945 och det fasansfulla folkmord som begicks under andra världskriget blev känt i all sin vedervärdighet. Under några decennier efter Förintelsen fanns i Sverige – ja i hela väst – en stark sympati för det judiska folket, och för staten Israel.

På många håll är situationen i dag en annan. Allmänhetens syn på det judiska folket påverkas av vad som händer i landet – och antisemitismen växer. Men inte ska vår relation till folket vara avhängigt opinionen? Skifta med dagspolitiken?

Det [är] viktigare än någonsin att kristenheten erkänner och står upp för det judiska folk ur vilkets tro och historia vår egen tro och civilisation sprungit.

—  Robin Lundgren

För kyrkan handlar det om att komma ihåg var vi kommer ifrån – och vart vi är på väg. I den bibliska berättelsen möter vi ett återkommande tema, nämligen Guds ständiga påminnelser om gudsfolkets ursprung, allt för att de skulle navigera rätt. De blev uppmanade att hålla ena ögat på sin vandring här på jorden och det andra ögat mot framtiden – allt för att inte tappa fattningen. Samma sak gäller för kyrkan i dag.

Jag tror genuint att förhållandet till det judiska folket är en väckelsefråga för hela kristenheten. Israels folk är inte bara en grundsten, eller stötesten. Profeten Sakarja benämner Guds folk Israel som Guds ögonsten – och att den som rör vid detta folk rör vid Guds ögonsten. Det är ingen tillfällighet att Israel omnämns mer än 2300 gånger i Bibeln. Hur vi förhåller oss till Guds förbundsfolk spelar roll, inte bara för dem utan också för oss.

Aposteln Paulus undervisning i Romarbrevet, kapitel 9–11, är än mer klargörande men uppenbarar också en dittills dold hemlighet: att Gud bestämt att också icke-judar ska införlivas i samma välsignade förbund som Gud ingått med judarna – utan att för den skull exkludera det judiska folket. Tvärtom säger Paulus att hedningarna, genom tron på Jesus, inympas i det äkta olivträdet, Israel, men att Guds gåvor och kallelse till det judiska folket är oåterkalleliga (Rom 11:29).

[ Skolminister Lotta Edholm (L): ”Vi ser med fasa på det den judiska minoriteten nu utsätts för” ]

Min relation till det judiska folket påverkas därför inte av åt vilket håll kulorna flyger i det pågående kriget – inte ens när 1200 oskyldiga judar massakreras av terrorister, eller när tusentals Gazabor dör av israeliska bomber. Medmänskligt och humanitärt är det givetvis omöjligt att värja sig för alla fasansfulla bilder av tusentals oskyldiga civila som dör. Våra böner går sannerligen åt!

Men min gemenskap med Israel är organisk. Den har sina rötter i Guds eget ord och hans löften. Och, än mer, i mitt personliga möte med Bibelns centralperson, juden Jesus från Nasaret – ”Bibelns kärna och stjärna” för att citera Luther. Poängen är att Gud utvalde det judiska folket, trots deras ofullkomlighet, att vara bärare av gudsuppenbarelsen.

Därför, i en tid av växande antisemitism och judehat, är det viktigare än någonsin att kristenheten erkänner och står upp för det judiska folk ur vilkets tro och historia vår egen tro och civilisation sprungit. Det är där vi har våra rötter.

Föreställningen att vår civilisation föddes under upplysningstiden är en humanistisk uppfinning. Synen på människan, omsorgen om de svaga, utbildning och rättvisa lagar, våra fri- och rättigheter – allt detta som vi vanligtvis tillskriver progressiva rörelser från 1700-talet och framåt har i själva verket mycket djupare rötter: tankeströmmarna går ända tillbaka till tio Guds bud. De har utgjort den normgivande kärnan i civilisationens framväxt.

Av den anledningen blir jag bestört när många kristna, inte minst kyrkoledare, hukar i stödet för det judiska folket. Men i en tid när antisemitism och judehat växer på ett aldrig tidigare skådat sätt borde kyrkorna vara de första att stå upp och gå emot dessa destruktiva krafter! I stället tycks de flesta förbise det hela med tystnad, mer angelägna att framstå politiskt korrekta.

Min bön är att den kristna församlingen ska väckas och stå upp för sitt judiska arv, och inse att därifrån kommer precis allt som såväl kyrka som Västerlandets samhälle vilar på.