Ibland sägs om en situation att ”Fan är lös”. Det är en anspelning på Uppenbarelse­boken 20 som beskriver att draken, djävulen, är bunden i tusen år och ändå som i 1 Petrus­brevet 5:8 kan komma loss och gå omkring som ett rytande lejon och söka efter någon att uppsluk­a. Jesus framställer det litet mildare i liknelsen om ogräset bland vetet: ”det är en fiende som varit framme”.

Det är meningslöst att försöka peka ut boven i Uppdrag granskning-programmet. Liksom att försöka försvara en sjuk sak. Det hela byggde på en lögn och flera lögner följde på den första. Den som bad om själavårdande samtal ljög om sig själv. De som tog emot samtalen beljögs redan i programmet och vid konfrontationen för att ha varit inne på att kunna bota en homosexuell böjelse.

Präster som ombads kommentera inspelningarna ljög om att deras kolleger hade brutit mot ett kyrkomötesuttaland­e från 2005. Om dem som går sådana ärenden sa Jesus i en uppgörelse att ”de står utanfö­r sanningen, därför att någon sanning inte finns i (dem)”. ”De har djävulen till fader”.

Skadan är skedd och nu måste det väl handla om att minimera skadeverkningarna. När det gäller det enskilda samtalet, bikten, berör det inte bara Svenska kyrkan.

Den katolska kyrkan har självfallet markerat. Även de ortodoxa och orientaliska kyrkorna berörs liksom de frikyrkliga samfunden, som kanske inte har ett lika fast biktinstitu­t men ändå är starkt medvetna om det enskilda samtalets helighet och okränkbarhet. På något sätt måste väl kyrkorna tillsammans återupprätta förtroendet för bikten som en kristen handling att lita på och inte acceptera att det sliras på målet om att den som biktar sig inte är tystnadsbunden och liknande försök att försvara tilltaget.

Förtroendet för flera biskopar i Svenska kyrkan fick sig en rejäl knäck genom att de inte entydigt vågade avvisa SVT:s metod för undersökande journalistik och inte ställer frågan om detta var ett beställningsjobb i kyrkopolitiskt eller rent av allmänpolitiskt syfte.

Hur ska förtroendet återupprättas? Biskoparna är ändå fortfarande offentliga personer och för det ekumeniska samarbetet är det av stor vikt att de upplevs som trovärdiga. De som drabbas mest är ”de stilla i landet”, de som befinner sig långt borta från maktspelet i kyrkotoppen.

Allra värst är kanske att relationen mellan delar av prästerskapet och biskoparna är skadat. Onekligen sveks de präster som Uppdrag granskning lyckades fånga in.

Det verkar inte som om någon biskop ställt upp för dem oreserverat. De hade inte, som påståtts, talat om att bota. Biskopen är inte chef för prästerna som i andra företag och organisationer utan ”medpräst”, ”sympresbyteros” på grekiska.

Teologiskt har präster och biskopar del i varandras uppdrag. Det förutsätter ömsesidig solidaritet. Biskopar får inte offentligt och utan hörande hota med anmälan till domkapitlet. I det försvagade läge Svenska kyrkan befinner sig behöver gemenskapen mellan biskoparna och stiftens präster helas.

Det är just det, ett teologiskt nytänk om vad en biskop är som måste till. Det gamla, en statskyrklig myndighetsperson, är inte mer.

Vi som mötte präster och biskopar i de Baltiska länderna under sovjettiden, de som sedan snabbt försvann, undrade hur de tänkte. Och den trevlige missionsdirektorn Berger i Berlin, som jag blev så god vän med men som fick silkessnöret direkt efter murens fall.

Nu vet vi hur lätt det kan gå att falla för ideologiskt tryck. Flera föll efter SVT:s Uppdrag granskning.

Sist kan undras om inte hbtq-rörelsen borde nöja sig med vad som uppnåtts med vigslar för samkönade och uttalandet 2005 att några organiserade försök att bota homosexuella inte ska förekomma.

Några sådana har heller inte ägt rum. Dock tyder skrivningen på att det fanns en medvetenhet om att det på ett enskilt plan kan vara på annat sätt.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus i Visby.