Korset som offrets mysterium

I ett inlägg med den braskande rubriken Jesu död var inget offer utan en avrättning argumenterar min mångårige kollega Thomas Kazen för att Jesu död inte var något offer. Han fortsätter: Somliga tidigkristna började beskriva Jesus död som ett offer, därför att en del av det som antika offer betydde för dem kom Jesus att betyda.

Kyrkopolitiken och den interna diskussionen inom Equmeniakyrkan lämnar jag därhän – tonen blir stundom hätsk – men några exegetiska och hermeneutiska frågor är på sin plats.

Enligt Thomas har vi att göra med olika referensramar, varav en är att Jesu död uppfattades som ett martyrium, en annan var offerkulten. En bokstavlig tolkning av den senare förkastar han i skarpa ordalag: Om någon vill tolka helt bokstavligt så varsågod: gör romarna till offerpräster, Jesus till människooffer, och Golgata till tempelaltare.

Detta blir närmast en karikatyr av motståndarens syn och man behöver inte gå så långt. I Thomas argumentation finns offret endast i betraktarnas ögon: somliga började beskriva Jesu död som ett offer, något offer hade inte hänt. Men det är dels inte endast fråga om somliga tidigkristna författare, Jesus död omtalas som offer i en rad texter. Och man kan inte heller reducera tanken på Jesus som offer till en av flera möjliga referensramar. Den är djupt rotad i tidigkristen självförståelse.

Frågan om hur man ska förstå Jesu död är ju ingalunda ny men har i alla fall levt i 1000 år. Den är grundläggande för den kristna tron. Vem är Jesus och vad kom han för att åstadkomma? Att ge en meningsfull tolkning av Jesus död är också Thomas ärende: På vilka sätt kan Jesus död bli meningsfull för människor idag i ljuset av hans liv, verksamhet och gudsrikesvision? Utan samtidsrelevans, inget evangelium. Den hermeneutiska spänningen är just denna: hur kan jag förkunna ett evigt evangelium utan att tolka om det så mycket och göra det så nutidsrelevant att det inte längre liknar originalet?

Var man hamnar i teologiska frågor handlar nästan alltid om vilka källor som man håller för auktoritativa. Thomas argumenterar att alla nytestamentliga författare inte betonar offret, jo Paulus men inte Lukas, menar han. Men det stämmer inte och man måste börja en sådan här diskussion med att titta på samtliga relevanta texter. Och kan man avfärda Paulustexterna med att Lukas inte skulle betona offret? Ytterst handlar det förstås om bibelsyn: är Paulus, Markus, Matteus, johanneslitteraturens beskrivningar auktoritativa eller kan man plocka vad man vill ur dem?

Den andra frågan är vad källorna säger – och här kunde Thomas och jag gnabbas hur länge som helst. Men Jesu offer för att befria från synd finns snart sagt överallt och det räcker med några exempel. Hos Paulus är Jesu offerdöd för våra synder central och omvittnas här inte bara i hans brev som troligen är de tidigaste texter vi har. Det var ett centralt motiv i den muntliga bekännelsetradition som han enligt judisk sed tagit emot just som auktoritativ tradition och gett vidare på samma sätt. Därför inleder Paulus bekännelseformeln i 1 Kor 15:3 med att Messias (grek. Christos) dog för våra synder enligt Skrifterna. Det är svårt att här tolka bort att Jesus död faktiskt uppfattas som ett syndoffer, vilket dessutom den tidiga kyrkan tycks ha uppfattat som något som var förutsagt i Skrifterna. Exakt vilka skrifter vi inte, men goda kandidater är Ps 22 och Jes 53.

Det är lika svårt att frigöra sig från att Rom 3:25 talar om soning från synd genom ett blodigt offer eller att Paulus tal om påskalammet talar om ett offer: ty Kristus, vårt påskalamm, har blivit slaktat (1 Kor 5:7).

Men det är inte bara Paulus som förkunnar att Jesu död är ett soningsoffer. I 1 Petrus 1:2 används en mycket tydlig offerterminologi om ett stänkelseblod, ett uttryck som refererar till den judiska kulten. En parallell användning finns i Hebr 12:24: förbundsblodet som talar bättre än Abels. Och hela Uppenbarelsebokens fixpunkt är just ett lamm som blivit slaktat och som inbjuder till sin bröllopsmåltid.

Men evangelierna då? Ofta ställer man dessa mot Paulus, ett grepp som också Thomas ganska snabbt och, tycker jag, lite lättvindigt tar. Det är sant att det finns förvånande lite av offerterminologi i synoptikerna, men man ska komma ihåg två saker. Samtliga evangelier har genom sin blotta komposition ett starkt fokus på Jesu död. Mellan 1/3 och 1/4 av evangelierna ägnas åt de sista dagarna, en oproportionerligt stor andel. Och de tydningsord som förklarar dessa händelser får därför extra stor kraft, främst i samband med nattvardens instiftelse (se nedan).

För det andra är det en vetenskaplig regel att man aldrig kan dra slutsatser av att något inte sägs. Paulusbreven betonar offret mer, men detta kan inte ses som någon slags godtycklig överbyggnad till evangelierna (Paulusbreven är nog av tidigare datum). Just brevens form gör att det är naturligt att ge en utförligare teologisk förklaring till vad som hände på korset. Evangelierna med sin berättelseform har däremot inte så många tillfällen att göra detta.

Men i samband med nattvardens instiftande, för övrigt fulladdat med referenser till Exodus och påskoffret, är Markustexten tydlig: Detta är mitt förbundsblod som är utgjutet för många (14:24). Förbundet, blodet, utgjutandet för människorna – allt pekar på offer och refererar till hur förbund slöts – på hebreiska skars i Gamla testamentet. Och i Markus har Jesus ju dessförinnan sagt att Människosonen kom just för att ge sitt liv som en lösepenning.

Matteus 26:28 förstärker instiftelseorden med att mitt blod är utgjutet till syndernas förlåtelse, något som Josef fått höra är Jesu uppgift på jorden (1:21). Även i det lukanska historieverket Lukas-Apostlagärningarna finns tanken. Den bästa läsningen av Luk 22:19–20 (också enligt den senaste vetenskapliga textutgåvan NA 28) innehåller de offerladdade orden: detta är mitt blod som är utgjutet för er och även i Apostlagärningarna sägs att Jesus förvärvade församlingen med sitt eget blod (20:28).

Slutligen är ju Johannesevangeliet, liksom Uppenbarelseboken, fokuserat på offerlammet, dels i Döparens profetiska utpekande av Jesus, dels i hur hela berättelsen struktureras kring lammslakten i templet.

Kan man då avfärda en konkret förståelse av Jesu offer med att offret är en metafor? Och är enda alternativet till en metaforisk tolkning en grotesk teori om ett köpslående där Fadern tar sin sons blod och köpslår med satan?

Det är förvisso sant att olika bilder och textsammanhang används, men det är för enkelt att avfärda offertanken som en metafor. Jesu offer är centralt för Nya testamentets hela logik, där syndproblemet är i centrum. Evangeliet handlar om omvändelse från synd och tro som vägen in i Guds rike (Mark 1:14–15; Apg 2:38) och tanken på Jesus offer är för prominent för att bara vara några enstaka författares tolkningsförsök. Det finns olika sätt att beskriva offret, ungefär som det finns olika facetter i en diamant. Men det förtar inte den konkreta, historiska syndoffrets verklighet. Åtminstone tycks Nya testamentets författare tro på det. Däremot är väl tanken på Jesus som martyr inte särskilt prominent.

Men Nya testamentet presenterar ingen dogmatik och ger sig heller inte in på att förklara varje term som används, till exempel hur en lösepenning fungerar.

Därför tror jag det är visast att tala om korsets mysterium. Något vi aldrig kan till fullo förklara. Och kanske inte heller bör, vilket kyrkohistoriens många absurda tolkningar visar. Men offret på korset, i all sin rustika kraft, är tillsammans med uppståndelsen centralpunkten i hela den kristna tron, utan vilken talet om frälsning och försoning bara blir ord som omtolkats till oigenkännlighet. Och det är inte alls säkert att den så kallade nutidsmänniskan ryggar för talet om korset. Många vittnesbörd om förlåtelsens kraft vittnar om motsatsen. I själva verket är det väl det mest tvärkulturella och evigt relevanta budskap man kan förkunna.