Så fungerar ”en riktig man”

På söndag är det Fars dag. Dagen då många pappor får strumpor, kalsonger och skjortor fast de helst vill ha hårda paket.

I jämställdhetsdebatten talar vi i dag sällan om barns behov av sin pappa. Barnperspektivet lyser med sin frånvaro. Behövs inte pappor? Klarar barn sig lika bra utan en engagerad och närvarande pappa? Vissa menar att det räcker med att han donerar sin sperma och sedan bara försvinner.

En vän med en pappa som plötsligt försvann och sen aldrig hört av sig beskrev sin barndom så här "Att växa upp utan en pappa är som att ständigt gå omkring med en fråga som aldrig får ett svar. Att ständigt bära på en ekande tomhet som man vet inte kan fyllas. Mycket av mitt eget sökande efter kickar och gränser bottnade i saknaden efter en trygg punkt – en far."

Är hans upplevelse unik? Anna Sarkadi, docent vid Uppsala universitet har i samarbete med Folkhälsoinstitutet publicerat rapporten ”Fäders betydelse för barn och ungdomars hälsa, utveckling och välbefinnande”.

Hon fann att barn till engagerade pappor har både bättre psykisk hälsa och bättre social anpassning. Flickor drabbas av färre depressioner. Pojkar röker mindre, är mindre utagerande och kriminella. Barnen lyckas bättre i skolan, har bättre social kompetens och fler kamrater. Växer de upp i barnfattigdom hamnar de inte lika ofta i utanförskap.

Vi vet också att flickor som saknat en närvarande och engagerad pappa inte är lika kvalitetsmedvetna vid val av partner. De väljer i större utsträckning mindre lämpliga män. De stannar också kvar längre i destruktiva och ojämlika förhållanden.

Pappor har en unik roll i sina barns liv och kan inte utan vidare ersättas av mamma. Ensamstående mammor är verkligen enastående mammor och vår tids stora vardagshjältar. Men de kan inte ersätta pappor som förebilder och konkurrera med alla de stereotypa manliga förebilder som pojkar dagligen påverkas av.

Pappor och mammor ­umgås med sina barn på olika sätt. Pappor leker mer livliga och utmanande lekar. De pratar mer vuxenspråk, har högre förväntningar och ställer större krav. De betonar mer vikten av att vara självständig, stå på egna ben och att skaffa sig ett bra jobb.

Därför säger många framgångsrika kvinnliga företagsledare och även politiker som Mona Sahlin att en orsak till att de lyckats så bra i livet är att de haft en pappa som trott på och haft höga förväntningar på dem.

I stället för att introducera det lite löjliga könsneutrala ordet ”hen” borde vi uppmuntra en ny och mindre stereotyp syn på manlighet. ”En riktig man” om uttrycket tillåts är inte den som kan förföra och ha sex med en massa kvinnor, utan den som är en närvarande och engagerad pappa.

Barn behöver pappor som är stolta över att vara män, men också utvecklar och bejakar sina så kallade kvinnliga sidor. Pappor som inte bara renoverar huset och rensar avloppet. De byter också blöjor, tröstar sina barn och skäms inte för att gråta.

Rapporten visar att ju mer nöjd pappan är med sitt förhållande desto mer ägnar han sig åt sina barn.

Vill vi ha fler engagerade pappor räcker det därför inte med de gamla politiska slagorden om kvoterad föräldraförsäkring, pappamånader och jämställdhetsbonus.

Vi behöver en familjepolitik där vi också uppmuntrar och ger kunskap om hur man bygger lyckliga, trygga och stabila äktenskap, den samlevnadsform som håller betydligt bättre än samboförhållanden.

Alf B Svensson, leg. psykolog

Cilla Stjernberg, ­projektledare för Pingsts relations- och familjesatsning Tillsammans