Förr reste svenskar ut som missionärer - nu är Sverige missionsfältet

Sedan 1970-talet har antalet missionärer som sänds ut från Sverige minskat drastiskt. Dessutom har Sverige blivit ett mottagarland för mission. Svenska Elsie Lundeborg var utlandsmissionär i över 30 år, amerikanska Chelsea Parchment Williams har precis inlett sin missionsgärning i Göteborg. Båda har brutit ny mark.

Elsie Lundeborgs föräldrar var varken kyrkligt aktiva eller särskilt religiösa. Ändå gick Elsie redan som fyraåring runt i hemmet i Holmbacka utanför Umeå och proklamerade att hon minsann skulle tjäna Gud. Var den starka förvissningen kom ifrån vet hon inte, men i dag kan hon se hur Gud lett henne genom livet – såväl till ashrams i Indien som till den karismatiska väckelsen i Tanzania.

När jag möter henne i hemmet i Uppsala är hon nyklippt och har klätt sig i blus och röd scarf. I maj fyller hon 90 år. Hon är nästan helt blind, men glasklar i tanken. Under det första pandemiåret slutförde hon, med hjälp av några vänner, sin självbiografi “Det är spännande att vara kristen”. I boken berättar Elsie om dramatiska händelser i missionens tjänst, men också om kampen i tron.

– När jag var 18 år lämnade jag Gud och kom inte tillbaka förrän jag var 33. Jag kände inte att jag dög inför Gud. Vad jag än gjorde var det inte nog.

– Så jag flyttade till Stockholm och var djupt olycklig. Det sorgligaste var nästan att ingen av mina vänner från kyrkan frågade varför jag hade lämnat tron. Det kändes som att de fördömde mig, säger Elsie frankt.

En inbjudan från en väninna att fira jul i etiopiska Nakamte blev en vändpunkt i Elsies liv. Hon förlängde sin vistelse och fick jobb som lärare på svenska skolan i Addis Abeba. Under bilresorna mellan de två städerna hände något oväntat: hon övermannades av en djup glädje och började sjunga psalmer från sin tonårstid i kyrkan.

– Jag kände mig väldigt lycklig och till slut kände jag ett behov av att tacka. Så jag tackade rakt ut i luften ett par gånger och till slut tänkte jag: “Vad är det jag gör? Jag ber ju!”

Elsie Lundeborg är övertygad om att bön kan förändra. Under alla år har hon haft tre trofasta förebedjare, utan att veta om det. En av dem var en äldre man som känt Elsie sedan hon var ung. Han såg tidigt hennes iver och var bland annat med på juniorlägren där Elsie var vassast av alla på bibelquizen. Många år senare träffades de under en promenad i hembygden. Han frågade: “Hur har du det med Gud?”. Och Elsie svarade: “Jag tror att jag tror”

– Då berättade han att han hade bett för mig varje dag sedan 1948. Det var varje dag i 18 års tid!

[ "Till slut hade jag provat allt utom att be" ]

När Elsie först kom till Etiopien trodde alla att hon var en av missionärerna, men hon ville absolut inte förknippas med dem. Med tiden blev det dock mer och mer uppenbart att det var just missionär hon var kallad till. Hon flyttade till Tanzania för att undervisa på en flickskola och hamnade mitt i den karismatiska väckelsen. Elsie fick uppleva den helige Anden på ett sätt hon aldrig gjort under uppväxten i EFS.

– Det var helt revolutionerande för mig. Jag hade inte varit kristen i dag om det inte vore för den erfarenheten.

– Jag tror mycket på Guds ledning, i stort och smått. Numera är det mest i smått. Jag kan få en tanke om att jag ska be för någon särskild eller ringa till någon. Men förr handlade det mer om att ge sig ut på nya uppdrag.

Antal svenska missionärer

Du har åkt ut som ensam kvinna till olika länder och har på förhand inte vetat riktigt vad som väntat dig. Har du aldrig varit rädd?

– Nej. Jag har känt att jag är i Guds vilja och tänkt: Om jag dör nu, så är det hans vilja. Jag har aldrig heller känt mig ensam, teamen jag har arbetat med har blivit som en familj. Dessutom har jag fått olika tilltal som burit mig.

[ Många kyrkor tappar, men pingstkarismatiska ökar kraftigt ]

I över 30 år arbetade Elsie Lundeborg som lärare i missionens tjänst. Efter sju år i Indien där hon mött andliga sökare och gurus; sovit på plankor och bott nära inpå femtio västerländska ungdomar, bestämde hon sig för att det var dags att ha det bekvämt. Hon var ändå 60 år.

Men när hon kom hem till Sverige fick hon höra om Somalia, som drabbats hårt av krig och svält. Hon fick frågan om att åka ut, men tvekade först.

– Sedan hörde jag en röst som sa: “Vad har du för rättighet att tänka på din bekvämlighet när tusentals människor svälter?” så jag bestämde mig för att åka.

Somalia är ett land där över 99 procent av befolkningen är muslimer och 1994 infördes sharia-lagar i landet. Elsie arbetade som koordinator för ett utvecklingsprojekt som skulle hjälpa människor att få en egen försörjning.

– Jag berättade med en gång att jag var kristen och de verkade acceptera det. Om de inte hade gillat det, hade jag inte velat vara kvar. Men jag tror inte att jag som ensam kvinna utgjorde något hot för alla män och myndigheter.

– I Somalia hedrar man också de äldre. Dessutom älskar de flesta somalier sina mammor, och jag blev som en mamma för många. De till och med kallade mig för “the mother of Garoa”.

Och kärleken var ömsesidig, berättar Elsie.

– Jag fick en sådan kärlek till somalierna. Jag minns att jag satt på planet dit och hörde en FN-medarbetare säga “I hate the somalis, I hate the somalis” och då tänkte jag “Tack Gud för att du gett mig sådan kärlek till det här folket”. Man kan inte jobba när man hatar, då har man bara fiender.

[ Rekord gav 100 000 biblar till förföljda kristna i världen ]

Kunde du berätta om din kristna tro?

– I hemlighet kunde jag göra det, om någon frågade. Och om någon ville ha en bibel kunde jag ge dem det. Men då bad jag dem att skriva ett brev där de uttryckte att de ville ha en bibel, så att de inte skulle kunna komma i efterhand och säga att jag tvingat dem.

Elsie Lundeborg var i Somalia i fem år innan hon pensionerade sig och åkte till Sverige. Det var tungt att komma tillbaka.

– Andligt sett var det stor skillnad. Jag upplevde att det låg som ett lock över Sverige. Jag tror att vi behöver en bönerörelse i det här landet för att locket ska kunna lyftas. Jag har fått se bönens kraft i mitt eget liv och vet att den kan förändra det som verkar omöjligt.

– Sedan tror jag att vi som kristna måste bli mer frimodiga. I Indien mötte jag människor som besökt gurus och frimodigt berättade om sina upplevelser. Likaså umgicks jag med muslimer i Somalia som pratade naturligt om sin tro. Det utmanade mig att inte skämmas för evangeliet. Evangeliet är en skatt att dela med sig av.

Chelsea vill nå flyktingar i Sverige

Chelsea Parchment Williams från Kalifornien hade aldrig tänkt att hon skulle bli missionär. Ännu mindre hade hon föreställt sig att hon en dag skulle bo i Sverige.

Men 2019 flyttade hon till Uppsala. När jag nu möter henne i Göteborg har hon bott där i ett halvår. Vinterkylan har precis chockat invånarna och gjort gatorna hala. Vi sitter på ett uppvärmt kafé, men Chelsea behåller mössan på.

– Det enda jag visste om Sverige innan jag kom hit, var att det var kallt. Och jag avskyr kyla …

[ Missionsexpert: Det är svårare att åka ut i mission idag ]

Ändå ville du åka?

– Ja. Fast det var egentligen ingenting jag planerade. I college pluggade jag psykologi och teater och tänkte att min framtid skulle bli inom det. Men sedan fick jag se en världskarta – the Josua project map – över vilka länder som fortfarande inte har nåtts av evangeliet. Det var en omskakande upplevelse! Jag visste inte att de var så många som inte har hört om Jesus. Det slog mig att de heller aldrig kommer att få höra om honom – om någon inte åker dit och berättar.

Tillsammans med organisationen Cru åkte Chelsea först ut i mission till Dominikanska republiken. Under den tiden växte en vision fram i teamet.

– Flyktingkrisen 2015 gjorde att människor, som inte haft tillgång till evangeliet i sina hemländer, nu plötsligt befann sig i länder där det fanns ett kristet arv och där det inte var olagligt att missionera. Vi såg en chans att nå nya människor.

Att det blev just Sverige berodde på att organisationen redan hade upparbetade relationer genom arbeten i Uppsala och Lund. Före avresan läste Chelsea sig till att hennes nya land var individualistiskt och sekulärt. Ändå var hon inte beredd på vad hon skulle möta.

– Det är väldigt mycket “I do me, you do you” här, även bland kristna. Att dela sin tro kan därför upplevas som att man tränger sig in i folks privata sfär.

– I Dominikanska republiken var det enklare att prata om tro, eftersom många människor hade en världsbild som innefattade någon typ av andlig verklighet. Så är det inte riktigt i Sverige.

[ Victoria Vasquez: Gå inte till Gud för att få reda på din framtid ]

Själv är Chelsea uppvuxen i en kristen familj, stortrivdes på kyrkans läger och ungdomssamlingar och hittade tidigt en egen tro. Under tiden på college kom hon i kontakt med organisationen som hon i dag arbetar för. Men det var också då hon gick igenom en av sitt livs stora troskriser.

– Det skedde en skolskjutning på mitt college och åtta elever dog. Det var oerhört omskakande för alla och gjorde att jag började tvivla på Guds godhet. Varför grep han inte in?

I det läget fick Chelsea stöd av sin mentor.

– Hon gav egentligen inget svar, men sa: “This breaks God’s heart too”, vilket blev ett sätt för mig att förhålla mig till det som hänt.

– Samma typer av frågor möter jag hos studenterna här i Sverige. Och det finns ju ingen lösning på ondskans problem, men det betyder inte att vi inte behöver prata om det.

Efter fikastunden på kaféet går vi ut i den isande blåsten på Avenyn. Vid spårvagnshållplatsen står en ensam man och ropar. Först misstar vi honom för att vara trafikvärd, men sedan hör vi att han manar till omvändelse och tro på Jesus för att slippa helvetets eld. Missionsmetoden han använder ligger långt utanför Chelseas bekvämlighetszon. Och hon är inte heller säker på att gatumission är rätt väg att gå. Hon och teamet som hon ingår i, håller på att mejsla ut vägen framåt.

– Ibland känner jag att det är spännande att få vara med att skapa en struktur och bygga något från grunden, men ibland känner jag bara: Vad håller vi på med egentligen?

Teamet som består av sex amerikaner har startat i liten skala. En gång i veckan besöker de ett asylboende tillsammans med Frälsningsarmén. De engagerar sig lokalt i olika församlingar och samarbetar med studentorganisationen Credo för att nå studenter.

– Vår vision är att nå människor från Irak, Iran, Afghanistan, Syrien och andra länder så att de i sin tur kan bli vittnen i sina communities, men också så att de kan vittna för svenskar, berättar Chelsea entusiastiskt.

För att lära känna studenter och bjuda in till olika event har de använt sig av enkäter som de delat ut på campus. Några av frågorna är: Har du några kristna vänner? Har du funderat på meningen med livet? Av de fyrtio studenter som svarade på enkäten på Chalmers, svarade alla nej på frågan om de är intresserade av kristen tro.

– Men kanske blir folk misstänksamma och tror att vi är någon sorts offensiv sekt, funderar Chelsea.

Chelsea framstår verkligen inte som den påflugna typen. Hennes framtoning är snarare lågmäld, mjuk och varm. När hon talar om sin relation till Gud glittrar det till i hennes ögon. Samtidigt är hon ärlig med att missionärslivet knappast är glamoröst. Särskilt inte som singel.

– Jag kommer ihåg när jag bott i Uppsala några månader och kämpade med att sätta ihop IKEA-möbler. Till slut blev jag så uppgiven att jag ropade ut till Herren: Varför är jag ensam? När allt i livet är nytt: nytt land, nytt boende, nytt språk, nya människor skulle det vara så skönt att ha åtminstone en person som är konstant. Jag blev arg på Gud över att jag verkade vara den enda singeln.

– Men den där händelsen blev också början på en resa där jag fick inse att frånvaron av en man ger mig en möjlighet att komma ännu närmare Gud. Han är den enda jag har för att söka stabilitet och tröst.

[ "Gud har kallat mig att vara singel för alltid" ]

Chelsea medger emellertid att hon fortfarande kan känna sig ensam då och då, men teamet som hon har runt sig är verkligen en gåva, säger hon.

– Jag vet att de alltid finns där för mig. Vi är sinsemellan väldigt olika; kommer från olika delar av USA som är präglade av olika kristna kulturer. Men de är mina systrar och bröder i Kristus, och jag får lära mig att älska dem. Att arbeta i team kan vara det mest utmanande med att vara missionär, men också det man växer allra mest av.

Om man börjar se människor som frälsningsobjekt får man fel fokus. Missionen handlar framför allt om att bygga relationer, vilket kan ta tid.

—  Chelsea Parchment Williams

Chelseas tjänst betalas av människor i USA som vill stötta missionen – över 90 personer och kyrkor ger pengar varje månad. Varje månad rapporterar Chelsea också hur arbetet går. Vi pratar om svårigheten att tala om resultat när det gäller omätbara saker som omvändelse, lärjungaskap och tro.

– Det är svårt att definiera framgång. Om man börjar se människor som frälsningsobjekt får man fel fokus. Missionen handlar framför allt om att bygga relationer, vilket kan ta tid.

– Jag får bara lita på att Gud är trofast och att han gör sitt verk genom mig. Det enda jag kan göra är att ställa mig till förfogande. Och jag försöker påminna mig om att det allra viktigaste när jag sammanfattar min tjänst är: Följde jag Gud?

Vad vill du säga till människor som vill dela sin tro med andra?

– Någon har beskrivit evangelisation som att en tiggare berättar för en annan tiggare var det finns mat. Så ser jag det. Som kristna har vi fått upptäcka Guds nåd, kärlek och kraft, det är för bra för att inte dela med sig av.

Hur länge kommer du bo i Sverige?

– Planen är att stanna långsiktigt. Jag är kvar så länge Gud inte säger något annat.

[ "Jag ser fler komma till tro än jag någonsin har gjort" ]

---

Fakta: Elsie Lundeborg

Ålder: 89 år.

Bor: Uppsala.

Gör: Pensionerad lärare och missionär.

Aktuell: Med boken “Det är spännande att vara kristen” (Marianne Nilsson bokförlag)

Kuriosa: Har bestigit Kilimanjaro

---

---

Fakta: Chelsea Parchment Williams

Ålder: 28 år.

Kommer från: Rancho Cucamonga i Kalifornien.

Bor: Göteborg.

Gör: Missionär i Sverige för den amerikanska organisationen Cru.

---