När vi lotsades fram i gångarna i Centrumkyrkans lokaler i Stockholm var det för att få delta i ett kunskapsseminarium om islam. Mötet var till för en exklusiv skara kristna journalister och ingen kunde då ana att den koptiske präst vi snart skulle möta några månader senare skulle gå under jord, av rädsla för ett Youtube-klipp som påstods vara en trailer för en film om Muhammed.
Att han var radikal i sin islam-kritik gick inte att ta miste på. Men vägen från den eldige predikanten till en mördad amerikansk ambassadör och protester över hela den muslimska världen, den kändes väldigt avlägsen.
Fader Zakaria Botros påstås i alla fall ha inspirerat till de filmklipp där exempelvis Muhammed raljerande gläds åt åsnan som pekas ut som "det första muslimska djuret". I västvärlden inte speciellt uppseendeväckande, men "Muslimernas oskuld" har satt en våldsam boll i rullning där flera människor fått sätta livet till.
Under sin föreläsning i Sverige jämförde fader Zakaria islam med cancer, han dömde ut all form av demokratisering av muslimska länder, inte bara sitt gamla hemland Egypten, utan även Turkiet som brukar lyftas fram som demokratisk förebild.
Hans huvudsakliga budskap var att islam har två ansikten. Det ena ansiktet hämtades från Muhammeds tid i Mecka, då muslimer var en lydig minoritet. Det andra ansiktet fanns i Medina, där Muhammed fått makten, och började erövra och förtrycka. Så ser det ut även i dag, muslimer som lever i väst befinner sig i Mecka-stadiet och är goda samhällsmedborgare. Men om de någon gång kommer till makten kommer allt att förändras.
Problemet är så klart att det inte finns några nyanser i den beskrivningen, dessutom ingen potential till förändring inom islam.
Att skriva om islam i medierna är ingen lätt sak. Åsikterna är många och starka. Det är mer eller mindre omöjligt att skriva "rätt". Alltid finns det någon som känner sig missnöjd och det övertolkas eller misstolkas på ett sätt som sällan händer med andra ämnen.
Samtidigt är det viktigt att skriva om islam, och relationen mellan kristna och muslimer. Gång på gång begår muslimer övergrepp runtom i världen, inte minst mot kristna minoriteter. Det går inte att förneka, det finns en våldsam version av islam som skrämmer. Men det finns också en uppsjö av motbilder.
En helt annan bild gick att få när svensk media nyligen upptäckte den småländska orten Forserum. Det var inte någon välmående småstadsidyll som det rapporterades om. Tvärtom. Rasistattacker stod i centrum, då ortens somalier hade börjat ta sitt pick och pack och flytta därifrån. Här var det inte muslimer som stod för aggressionerna, utan de var offren.
Forserum blev på rekordfart en symbol för intolerans och främlingsfientlighet. Någonstans i bakgrunden till rapporteringen har Centrumkyrkans konformade tak skjutit upp mot höjden. Dess avskalade kors har skymtat förbi i en rad tevesändningar, exempelvis när SD-ledaren Jimmy Åkesson dundrade in.
Församlingen på orten blev en del i mediernas rapportering som en positiv motbild mot trakasserierna eftersom kyrkan hade engagerat sig för somalierna.
För vissa kristna är det här en självklarhet. Att sträcka ut en hjälpande hand är inget märkvärdigt, vare sig det är en muslim, ateist eller hindu som är i behov av hjälp. Pastor Daniel Wramhult har själv fått förklara församlingens engagemang.
- Medlemmar i vår församling startade för två år sedan en läxhjälp för somalierna. De behövde hjälp att komma in i samhället och de fick bara prata svenska på de här träffarna. Vi tyckte att det var viktigt att finnas där för dem, berättar Daniel Wramhult.
Att det var muslimer som församlingen hjälpte tycker han är oväsentligt, utan man ska bete sig lika mot alla människor.
- I första hand är det Guds uppgift. Sen ska vi självklart stå upp för vad vi tror på, och min erfarenhet är att muslimer ofta är nyfikna på Jesus. Men hela den här omvändelsehysterin tycker jag är något jobbig. Det har funnits en tradition av att se människor som objekt som ska omvändas. Men muslimer är inte objekt, det tror jag också är en bild som Jesus hade värjt sig emot. I stället tycker jag det är viktigt att lyfta fram att alla människor är skapade till Guds avbild och älskade av honom. Det handlar om att se varje människa, se vad Gud redan har gjort, att de vittnar om honom. Jag tror att Gud verkar i alla människor, även de som inte är kristna.
- Som kristen ser jag att det finns många fler kopplingar till en troende muslim än en vanlig sekulariserad svensk. Gemenskapstänket, att det finns något större som vi tillber, att vi en dag kommer att få stå till svars för vad vi gjort. Det finns väldigt stora kopplingar, och det kan vara lättare att relatera till en muslim än någon som enbart följer sin egen dagordning.
- Men för min del finns det bara en väg till Fadern, och det är genom Jesus. Jag tror att alla måste ta emot Jesus för att komma till Gud. Men hur det går till är något som inte jag kan ha full koll på, utan det är upp till Gud.
Kristendom och islam är världens största religioner. Om relationen mellan de bådas anhängare gnisslar får det därför stora konsekvenser.
Historiskt har kristna och muslimer hamnat i konflikt med varandra otaliga gånger. Terrordådet den 11 september har i modern tid gjort att spänningen blossat upp. Men terrorn har också öppnat nya vägar för religionsdialog.
Det finns i dag ingen enad kristen syn på islam. Vissa menar att de båda religionerna är helt väsensskilda, och att dess anhängare tillhör olika civilisationer. Andra menar att kristendom och islam i grund och botten är ganska lika. De bägge religionerna är uppbyggda på ett liknande sätt, historiskt kommer de från samma region, båda säger sig tro på en Gud, båda hänvisar till en helig skrift och tror på en domedag med liv efter döden.
Mikael Stenmark är professor i religionsfilosofi verksam vid Uppsala universitet, och har tänkt igenom frågan om religionsmöten, specifikt mötet mellan kristna och muslimer.
- Det är två stora religioner som båda är missionerande. Eftersom båda religionerna har som centralt att vinna "lärjungar" så blir det en viss spänning. Men i den mån det finns en spänning, så är det för att det ser ut så från vårt perspektiv. Om du är kristen i Indien, då kanske det stora spänningsförhållandet finns till hinduismen i stället.
Mikael Stenmark har kommit fram till att i mötet med en annan religion kan man ha sex olika förhållningssätt. Om man tar bort alternativen att byta till den andres religion, att avsäga sig all form av religion eller att vägra ha ett förhållningssätt, återstår de mest relevanta.
Jag har rätt och du har fel. (Det exklusivistiska perspektivet)
Jag har mer rätt än vad du har. (Det inklusivistiska perspektivet)
Vi har båda lika mycket rätt. (Det pluralistiska alternativet)
Det här går så klart att problematisera, vilket Mikael Stenmark också gör i sin nyutkomna bok "Religioner i konflikt". Men han menar att det här är de tre alternativ en kristen har att välja mellan i sin relation till islam.
När Mikael Stenmark får frågan om han kan positionera det kristna Sverige utifrån dessa alternativ garderar han sig med att det finns en stor mångfald. Men han tror att den exklusivistiska hållningen (jag har rätt och du har fel) är lättast att hitta hos de traditionella frikyrkorna. Svenska kyrkan är mer uppdelad, men tenderar att ha tagit intryck mer från den pluralistiska hållningen. Katolska kyrkan har en mer inklusivistisk hållning, bland annat för att flera påvar uttalat sig om att islam till viss del innehåller sanningar.
Var filosofiprofessorn själv står tycker han inte spelar någon roll i sammanhanget. Men han resonerar gärna om vilket perspektiv han anser är det rimligaste för en kristen.
- Det är att ha en inklusivistisk hållning. Att se sin egen kristna tro som den enda rätta blir problematiskt, eftersom det är svårt att få ihop med bilden med en allsmäktig och kärleksfull Gud. Att bara en "medicin" skulle fungera, och den medicinen inte är levererad över hela världen är svårt att få ihop med den gudsbilden.
- Den pluralistiska hållningen känns också problematisk, att du blir frisk vilken medicin du än tar. Då har jag bättre förståelse för resonemanget att den medicin som vi själva producerar är den bästa.
Mikael Stenmark leker också med tanken på att se religioner som politiska partier. Rent ideologiskt skulle då kristendom och islam ligga varandra nära, tillsammans med judendom. Medan exempelvis buddhismen skulle vara i opposition.
- Ja, om man bara tittade på själva trosinnehållet. Men religion är också hur människor lever i praktiken.
Och där kanske allianstanken spricker för många. För även om kristna och muslimer är överens om grundläggande slutsatser som att det finns en Gud som har skapat världen och att det finns ett liv efter döden, så är det många som hellre blickar åt det håll där åsikterna går isär. Som i synen på frälsning, synen på Jesus och vilka religiösa urkunder och auktoriteter man som troende bör förhålla sig till.
Trots dessa skillnader görs flera försök för att kristna och muslimer ska närma sig varandra. Svenska kyrkan jobbar aktivt med religionsdialog, och har flera samarbetsprojekt med muslimska församlingar. Helene Egnell är präst och jobbar på Centrum för religionsdialog i Stockholms stift.
- Vi ska se på dem som troende medmänniskor, som tror på ett annat sätt än vi. Vi ska se på dem med nyfikenhet, och höra vad de har att säga.
- Jag vill att vi ska föra en dialog och lära känna varandra. Då kan var och en berätta om sin tro. Någon kan så klart påverkas och hellre välja att omfatta den andres tro. Men det är inte det primära målet i en dialog.
- Det är väldigt varierande. Vissa är väldigt negativa, medan andra har en mer respektfull hållning.
- Vi har en lång historia av rivalitet och fientlighet gentemot varandra. Mycket felaktig ryktesspridning har funnits. Nu är det dags att börja närma sig varandra och reda ut missförstånden. Den tyske teologen Hans Küng sa en gång, utan fred mellan världsreligionerna kan vi aldrig få världsfred. I dag används religionen på många sätt för att så splittring. Jag tycker att det är vår kristna plikt att verka för fred och försoning.
- Jag menar att det är så, i den meningen att det bara finns en gud. Gud lyssnar både till mina böner och till muslimers böner. Sedan är det viktigt att göra skillnad mellan Gud och gudsbild. För när det gäller gudsbilden så har vi olika syn på en del saker.
- Det är ju en del i den kristna gudsbilden som muslimer inte delar. För oss är Jesus vägen till Gud, för dem är han en profet som de respekterar.
- Jag har träffat kristna som tycker att jag har helt fel, och då gäller det att föra dialog även där. Intrareligiös dialog är också viktigt, för det är vanligt att människor vill att alla ska tro på samma sätt som man själv, även när det gäller kristen ekumenik.
Nasrin Sjögren är en samhällsdebattör och medlem i Svenska kyrkan och har en helt annan bild av islam. Hon har blivit beskylld för att tillhöra den kristna extremhögern i Sverige, och brukar även stämplas då och då som islamofob.
Själv titulerar hon sig konservativ kristen. Hon är född i en shiamuslimsk familj, men säger att hon "dumpade Gud" i tonåren och vände sig till ateismen. Det hela slutade med en bombastisk gudsupplevelse, då hon återigen fann en tro. Nu är hon kristen, och ser islam som en helt främmande religion.
- Islam och kristendom kan inte vara sanna samtidigt. De är inkompatibla. Ta Jesus som exempel, i kristendomen dör och uppstår han. I islam ses han som en stor profet, men han dog aldrig på korset, i stället skedde det en förväxling. Bara det är ett tecken på att det inte är samma sak. Båda påståendena kan inte vara rätt samtidiga.
I stället för att betrakta islam som bara en religion menar Nasrin Sjögren att det också går att betrakta islam som en ideologi, jämförbar med kommunismen. Som ideologi tillåter islam också våld och hot för att utöka sin makt.
- Det finns alla sorters muslimer, man måste skilja på sak och person. Islam är en ideologi, men muslimer är inte enhetligt masstillverkade kloner. Sen kan man vara mer eller mindre korrekt muslim.
Det här är något som Nasrin Sjögren menar inte går att diskutera i de "fina salongerna", där debatten om islam blivit snedvänd. Hon menar att det är grönt ljus att hoppa på kristendom, men aldrig islam. Hela tiden behandlas de bägge religionerna på olika sätt, och vid eventuella attacker av muslimer så ska medierna hela tiden förstå och förklara.
- Ingen skugga får falla över muslimerna, säger hon.
- Jo det är klart. Problemet är att det rimmar väl med islams urkunder. Koranen ska tolkas bokstavligt, och är oföränderlig och evig. Den är fylld av uppmaningar till hat och våld mot de som inte är muslimer. Där finns ett bränsle för den som vill hitta det.
- Tack och lov. Men man kan ändå inte säga att de aggressiva har fel i sak, enligt muslimsk teologi. Att de flesta inte gör så är för att människor har ett samvete.
- Jag är fruktansvärt less på begreppet islamofobi. Det uppfanns av radikala muslimer på 1970-talet för att få tyst på kritiker. Det här nappade vänstern i väst på, som nyttiga idioter.
- Att det pågår en islamisering låter lite konspiratoriskt. Men om jag jämför med något annat vedertaget, som amerikanisering, är det ingen som tvivlar på det. Vi ser att stadsbilden har förändrats, fler går i slöja, det går att köpa halal-kött. Islam sätter ett större avtryck. Om det är bra eller dåligt, det går sedan att diskutera.
- Jag tycker att det inte är problematiskt att människor tror på islam så länge det hålls på samma nivå som kristendom, en relation mellan mig och Gud. När en del muslimer ställer krav på särrättigheter blir det problematiskt.
- Som vem som helst, med kärlek och respekt, precis som med alla andra. Även muslimer ska bedömas som individer. Men vi får inte börja kompromissa med verkligheten bara för att den är obekväm.
Att ha en alltför kompromissfylld hållning har Nasrin Sjögren benämnt som velourkristendom, med inspiration från velourtrenden hos 1970-talets vänster.
- Det är kristna som anammar det sättet att betrakta världen på, med en velour-Jesus som är sentimentalt snäll och som inte ställer några krav. Det är inte den Jesus som jag känner från evangelierna, säger Nasrin Sjögren.
En som i debatten blivit beskylld för att stå upp för velourkristendomen är EFK-pastorn Bengt Sjöberg i Filipstad, som ofta kallas flyktingpastor. Att han blir kallad mjukis har han inget emot, men säger att han samtidigt vill vara tydlig.
Bengt Sjöberg menar att det i kyrkor finns en överdriven rädsla för muslimer, vilket han märker när han håller föredrag.
- Många kommer och säger att de håller med mig. Men jag möter också mycket främlingsfientlighet bland kristna vänner som framför allt riktas mot muslimer. Jag tror att det grundar sig på att många saknar kunskap om islam, och dömer alla som fanatiker.
Bengt Sjöberg menar att den stora majoriteten, som han väljer att kalla kulturella muslimer, tar avstånd från våld och förtryck. De är också öppna att diskutera om sin tro. På sin höjd uppskattar han att 10-20 procent kan betraktas som fundamentalister.
Men rädslan för muslimer är överdriven, och det florerar sådana stora överdrifter, exempelvis räkneexempel som visar vilket år muslimerna tar över Europa.
- Det är skräckpropaganda. Det gäller att vara sakligt. Läs hela Bibeln, ryck ut vissa delar och hänvisa till korstågen, så får du en väldigt snedvriden bild av kristendomen. Man måste kunna vara nyanserad även när det gäller islam.
- Ja, det finns det. En fobi är att bli vettskrämd för en spindel eller något liknande. På samma sätt finns det svenskar, även kristna, som har en obefogad rädsla för islam.
- Jo, det känner jag verkligen till. Men jag menar att vi måste göra som Jesus, förespråka icke-våld och tömma ut kärlekens alla möjligheter. Om du först har odlat en relation i kärlek, först då kan man tala om vad som är fel hos en annan människa. Men med hat och avståndstagande kommer vi ingenstans. Det slår även tillbaka på våra kristna systrar och bröder i Mellanöstern.
Samtidigt som Bengt Sjöberg gärna hjälper muslimer som sökt sig till Sverige är han väldigt tydlig med sin kristna tro, och att han som pastor vill få dem att tro på Jesus.
- De flesta svenskar säger att alla vägar bär till Gud. Men det är för utslätande. Jag håller absolut på att Jesus är vägen, sanningen och livet. Men den vägen kan jag inte slå in i skallen på någon annan.
- Jag tror till 100 procent på Bibeln, då kan inte andra religioner vara lika mycket rätt.
- Ja, även muslimer säger att det finns en Gud. Det gäller att gå varsamt fram. Aldrig fördöma och säga till en muslim att Gud aldrig skulle lyssna på dig när du ber. Jag vill gå den kärleksfulla vägen, men inte göra avkall på min tro. Jag tycker det är viktigt att våga kritisera det som vi tycker är fel med islam, och samtidigt ha en bra dialog.
1Att överge sin egen religion och ersätta den med den andres.
2 Att efter mötet inte omfatta någon religion alls.
3 Att hålla fast vid sin egen religion och anse att den är den enda rätta.
4 Att hålla fast vid sin egen religion och anse att den är mer rätt än den andres religion.
5 Att anse att de bägge religionerna är lika rätta, men ändå hålla fast vid sin egen religion.
6 Att (tills vidare) inte ta ställning till ovanstående alternativ.
Källa: Mikael Stenmarks bok "Religioner i konflikt"