Vem ska bestämma vart pengarna ska gå?

Behoven i världen förefaller omättliga, och biståndsorganisationerna är kreativa när de samlar in medel. Och visst finns det en risk att de är så kreativa att det uppstår en spänning mellan insamlingsmetod och hjälpinsats på mottagarsidan. Givarna har också allt flera synpunkter.- Skolklasser, 50-åringar, motionärer och andra är ytterst kreativa med att hitta på egna sätt att ta in pengar, säger Anders Holmefur på Ge för livet. Det blir också allt vanligare att erbjuda människor att ge till, eller "köpa", konkreta saker som ett myggnät, en skolväska eller en get. Många organisationer uppmuntrar till resor och volontärinsatser. Louise Nordlund Isaksson på Erikshjälpen talar om ungdomar som åker ut en vecka eller mer för att hjälpa familjer i Rumänien, eller praktikanter som är borta 3-6 månader för att sedan komma hem och inspirera andra.- Ungdomar är väldigt engagerade. De kanske också ger prylar till eller jobbar i någon av våra Second hand-butiker, som de också ser som ett miljöengagemang, säger hon.Många långresenärer finner fattigdomsfickor ute i världen där de vill göra en insats med hjälp av vänner och bekanta. Ibland vill de blanda in någon biståndsorganisation i efterhand. - Om äldre givare gav av trohet mot sin organisation, så ger man oftare numera för att visa vem man är, gåvan säger något om givarens självbild, menar Conny Sjöberg på Läkarmissionen.Fadderbarnsverksamhet brukar diskuteras utifrån den här aspekten. Kritikerna tycker att det blir för stort fokus på givarens intressen och att barnen ibland används på ett tveksamt sätt i marknadsföringen. Oöverträffad pedagogisk effektDet finns ett femtiotal organisationer som arbetar med fadderbarn i Sverige. Organisationer som Diakonia, Läkarmissionen, PMU och Svenska kyrkan har valt bort fadderbarnsstöd, medan fadderverksamhet har en central roll hos andra, som Barnfonden, Erikshjälpen, Hoppets Stjärna och SOS Barnbyar. Framför allt är fadderbarn en omvittnat bra inkörsport till föräldrar som vill lära sina barn solidaritet och ge dem vidare vyer. Erikshjälpen har ett system för unga faddrar där man kan ge så lite som 60 kronor i månaden som avstamp till ett större engagemang. De flesta som arbetar med fadderbarn försöker finna vägar att använda pengarna till att även förändra strukturer omkring det aktuella barnet.Att fokusera på behövande barn ger en oöverträffad pedagogisk effekt. Det visar om inte annat barnrättsorganisationen Plan, som gjorde en rivstart i Sverige 1997 med hjälp av intensiv medieexponering. De samlade förra året in en kvarts miljon kronor. Allt bygger på faddrar. Det finns röster som ifrågasätter om fadderbarnsverksamhet borde sorteras in under Sidas mål, som handlar om fattigdomsbekämpning och människorättsfrågor.Risk för kommersialiseringDet finns en risk att kommersialiseringen av branschen ökar när mediebruset kräver allt högre röstläge. Givarna vill se "sin" organisation i teverutan, och det blir allt viktigare att bygga sitt varumärke. Givarfokuset ökar. Men många aktörer reagerar genom att förfina sina kontakter med den egna målgruppen och med trogna givare. - De gamla beprövade metoderna håller än, säger Mattias Nihlgård på Svenska kyrkan. Om vi kunde skicka elektroniska brev skulle förstås våra kostnader minska drastiskt, men givarna verkar vilja ha bilder och berättelser om det vi gör ute i världen på papper. Brev sticker ut i dag!Samtidigt noterar han att plus- och bankgiro, kontanter eller andra långsamma inbetalningsformer inte längre fungerar som förr. Folk vill kunna skicka pengar direkt, gärna via mobilen. Den nya tekniken kräver att organisationerna är på tå. Det betyder också att de måste vara väldigt transparenta med vad de gör.Få säger sig dock ha ökat sina marknadsföringskostnader. Den som har 90-konto förbinder sig till att minst 75 procent av de insamlade medlen används för det angivna ändamålet. Men för en del år sedan var den procentsatsen 85 procent, vilket väl tyder på att kostnaderna för att samla in pengar generellt har ökat. Nu vill FRII, som beviljar 90-kontona, finna former för att också bedöma ordning och reda i styrelse och ledning, och försöka utröna om en aktör gör den nytta han säger sig vilja göra.Allt vanligare med allianserPå makroplanet går trenden mot ökad samordning av insatser i mottagarländerna, som nu ofta dignar under alla motstridiga krav och önskemål från tusentals givarorganisationer. Det blir allt mer vanligt att organisationer knyter ihop sig i allianser. Svenska kyrkan och Diakonia är till exempel med i Action of Churches Together, ett internationellt nätverk av cirka 130 biståndsorganisationer som är relaterade till kyrkor som är medlemmar i Kyrkornas Världsråd. Då blir man större, syns bättre och kan minska den totala byråkratin. I grunden är nog alla överens med Diakonias insamlingschef Caroline Källner: - Det är mottagaren som ska styra biståndet, inte givaren.