Förlusterna är brutala och på riktigt. Ändå förändras allt.
— Fredrik Lignell
Jag står i en mindre kyrka i en svensk stad och berättar än en gång vår historia om oro, mörker och psykisk sjukdom. Den som jag även har beskrivit i min bok ”Bottenkänning”. En stund tidigare, på parkeringen utanför, har jag tänkt att det kanske får räcka snart. Att man inte kan åka runt och berätta samma berättelse hur många gånger som helst. Men så sker det något i rummet också den här kvällen, och inte minst i samtalen efteråt.
Det kommer olika slags människor till bokbordet. Somliga för att säga tack, några för att köpa en bok eller ställa en fråga. Men när kön dör bort dröjer sig några kvar. Man är mer tveksam än de som stått längre fram i kön, och dröjer på både steg och ord. Och man har nästan alltid en egen berättelse som bär drag av vår historia.
Någon har fajtats med en dysfunktionell öppenpsykiatri. En som har ätit på tok för många tabletter, men egentligen inte blivit särskilt mycket bättre. Och så kommer mannen fram och ser på mig med fast blick och tårar i ögonen: ”Jag kände igen allt, utom avslutningen. Vår berättelse slutade vid en tågräls. Det gick inte väl.”
Under några minuter hör jag om förlust, sorg och ordlöst mörker. Möjligen anar jag också en strimma ljus som sakta börjat återvända på sistone. Möjligen. Jag och den sörjande pappan konstaterar att ett varmt samtal naturligtvis inte förändrar faktum. Förlusterna är brutala och på riktigt. Ändå förändras allt. Att möta någon som anar hur man har det är befriande på många sätt. Vi har alla behov av att få berätta utan att förklara alltför mycket, att få dela vår historia utan recensenter och försök till lösningar.
Detta gäller i smått som stort. Ibland när jag och min fru pratar om hur dagen varit går jag i den berömda fällan. Hon berättar om en utmanande situation på jobbet, och jag försöker ge inspel som enligt mig själv är både obegripligt kloka och samtidigt helt självklara. Det går väldigt sällan, för att inte säga aldrig, hem. Då är hon nämligen inte intresserad av min åsikt, utan av min närvaro. Hon behöver ingen lösning, hon behöver ett öra.
Också i mina egna kriser har detta visat sig vara det mest hållbara. Det jag djupast behövt bota har ofta varit den dånande ensamheten. Att få sätta ord på sin erfarenhet utan utvärderingar och recensioner, att vara med om att någon annan beskriver den tillvaro som också är min, spelar större roll än vi ibland kan ana. Identifikation är nämligen ingen liten sak.
