Öyvind Tholvsen: Vi måste lära oss tro mer om familjen

Synen på familjen skiljer Sverige och Norge i kampen mot corona.

—   Öyvind Tholvsen

Häromdagen kunde jag i familjens Snapchatgrupp se hur mina syskon i Norge etablerat hemmakontor bredvid sina barn som alla fick hemundervisning. I söndags var det inte möjligt för någon församling att fira gudstjänst. Dessutom fick alla norrmän också order om att inte åka till sin "hytte". Sjukdomsutbrott i någon av de stora stugbyar som ofta finns i små kommuner, skulle kunna leda till att vården kollapsade där. Situationen ter sig surrealistisk.

Norge drabbades tidigt mycket hårdare än Sverige av coronaviruset. Långt fler norrmän än svenskar hade åkt till Österrike på skid­semester och fått med sig smitta tillbaka.

Det har diskuterats mycket hur Norge och Sverige skiljde sig åt i hanteringen. I Norge valde man snabbt att stänga skolorna och be familjen ta hand om barnen. Man talade om en stor och kraftfull "dugnad" där alla ställer upp för att bidra och hjälpas åt.

I Sverige sades att stängda skolor skulle leda till större negativa konsekvenser för folkhälsan än Covid-19 och det dröjde innan gymnasier och högre utbildning övergick till distansundervisning. Jag förstår och bejakar delar av resonemanget som bygger på det svenskaste jag kan tänka mig – ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det var däremot intressant att höra hur uttalanden i början från myndigheter och politiker mer än antydde att staten är mer lämpade än familjen att ta hand om barnen.

Det är sant att för många barn skulle en tillvaro utan skolan leda till att vardagen blir svårhanterlig. Men skiljer verkligen Norge och Sverige sig åt så fundamentalt på området? Finns det skäl för myndigheterna att direkt misstro landets familjer på detta sätt?

Min erfarenhet är att Sverige har en extrem tilltro till att just staten ska vara lösningen. Familjerna verkar inte finnas i särskilt många delegationsordningar i regeringskansliet. Om läget är så att tillräckligt många familjer är för dysfunktionella för att klara av stängda skolor under en period har något blivit helt fel.

Samhällen har flera viktiga nivåer: individen, familjen och staten är några. Sveriges hela 1900-talshistoria har handlat om att stärka individens rättigheter och möjligheter. Garanten för detta har varit staten.

Ett av de stora samhällsprojekten under år framöver bör vara att tro mer om familjen. Detta måste ske i vetskapen om att familjer ser väldigt olika ut med olika sammansättningar, kulturella utgångspunkter och ekonomiska och sociala förutsättningar. Men det måste också ske i visionen om vilken potential Sverige har när vi också har välfungerande familjer.

Då kan vi möta akuta kriser på ännu bättre sätt. Men framför allt kan vi få ett mer hälsosamt och robust Sverige där fler individer kan få må bättre oftare – i nära gemenskap med andra.