Barn och ungdomsledare - kämpa nu!

Kan vi eller kan vi inte? Det har varit den stora frågan i mitt uppdrag som ledare för olika barn och ungdomsgrupper i kyrkan det senaste året. Det hade varit lättare om jag varit fotbollstränare. Eller ledare för en tvärflöjtsgrupp. Idrotten och Kulturskolan har ofta fått rakare och snabbare besked. Den här veckan ska visst min yngsta dotters basket dra i gång igen. Då ska hon svettas tillsammans med tjugo andra tjejer i en gympahall. Jag litar på myndigheterna när de säger att det är rätt med tanke på motionens betydelse för ungas hälsa. Jag ser att mina barn blir starkare och gladare om de får röra på sig.

Men vet ni. Det tror jag att de blir av kyrkans verksamhet också. I sådana här tider, när det är lätt att tänka att det mest ansvarsfulla vi kan göra är att stänga ned, måste vi också komma ihåg det. Jag är ledare i kyrkan för att jag tror att kyrkan har något som barn och unga behöver. Kyrkan är en gemenskap där man får vara som man är. I våra samlingar får man höra att man är älskad och aldrig ensam. Det är rena supermedicinen för en människa som växer. Nu har det gått snart ett år utan att vi har kunnat samla våra barn och unga som vi vill. Ibland har det känts lite skevt tycker jag. Att nästan allt i barnens liv har fortsatt, utom just kyrkan.

Nej, jag menar verkligen inte att vi ska dra i gång med barnmöten och stora konferenser än. Jag menar bara att vi måste fortsätta nu. Göra vad vi kan, orka trixa för att få ut Gud och kyrkans gemenskap till barn och ungdomar, även i den här tiden. Digitala samlingar är bra, jag och mina ledarkompisar har testat det mesta som man kan göra tillsammans via en skärm. Bakning, matlagning, quiz, kahoot och bibelteater. Men nu måste vi också inse att många unga börjar ledsna på skärmarna. “Åååå” suckar min elvaåring trött när jag säger “Zoom”. Och det är inte säkert att tonåringar som går i skolan på distans orkar logga in på kyrkans digitala ungdomsgäng.

Så vad kan vi göra då? Kan vi eller kan vi inte? Ja, det är fortfarande rätt snårigt att reda ut tycker jag. Men nu verkar det som om det börjar ljusna och då gäller det att vi inte är baktunga efter ett år av svårtolkade regler. Vi behöver upp på tå, för barnen behöver kyrkan. Och det finns saker vi kan göra redan i kväll. Vi kan dela upp oss i små grupper och vi kan ses ute. I lördags möttes delar av vår konfirmationsgrupp och grillade pinnbröd. Förra helgen åkte några av kyrkans mellanstadiebarn pulka. Sedan stod vi runt en marshall och bad en liten bön. Det värmde, på riktigt. Snart vänder det, är du beredd?