Recension: Häpnadsväckande om hur pingstkartan ritas om

Den svenska pingströrelsen förändras snabbt - och blir allt mer spretig. I “Pentekostalismen i Sverige på 2020-talet” ger tio forskare en initierad lägesbeskrivning. Stig Öberg har läst.

Titel: Pentekostalismen i Sverige på 2020-talet

Författare: Jan-Åke Alvarsson (red)

Förlag: Artos (286 sidor)

Genre: Teologi

Hur många visste att den internationella nigerianska pingströrelsen “The Redeemed Christian Church of God”, som finns i 190 länder, har startat 29 församlingar i Sverige? Samfundets mål för de utvecklade länderna är att ingen ska behöva köra längre än fem minuter för att hitta en av deras kyrkor.

Om detta och väldigt mycket mer kan man läsa i boken “Pentekostalismen i Sverige på 2020-talet”. När jag tar del av den tvärvetenskapliga framställningen anar jag att varken folk i allmänhet eller de etablerade kyrkornas medlemmar har kännedom om hur omfattande Sveriges religiösa landskap håller på att förändras.

Jan-Åke Alvarsson, religions- och kulturantropolog, har skrivit de två första kapitlen och redigerat boken. Den innehåller en omfattande lägesbeskrivning av pentekostalismen – den pingstbetonade kristendomen – i dagens Sverige. De tio författarna är forskare från flera olika discipliner och tecknar en delvis häpnadsväckande bild. Pentekostalismen växer påtagligt, samtidigt som sekulariseringen fortsätter och antalet medlemmar och gudstjänstbesökare i de flesta kyrkorna minskar. Bokens syfte är att identifiera och beskriva denna situation.

[ Singapore-pastorn Dominic Yeo vill se svensk pingströrelse växa ]

På kartan över Sveriges nya religiösa verklighet framträder fyra pentekostala kategorier: Klassisk pentekostalism som domineras av samfundet Pingst FFS, oberoende kyrkor som bildats av icke-européer, den karismatiska förnyelsen i de gamla kyrkorna och den neopentekostala rörelsen, typ Livets ord. Brokigheten i denna nya disparata och samtidigt, genom den karismatiska betoningen, till väsentliga delar enhetliga pentekostalismen väcker intresse men också många frågor. Jag saknar en avslutande sammanfattning med slutsatser och återkoppling till bokens syfte.

Ett stort utrymme ägnas åt att beskriva pentekostala skeenden inom Svenska kyrkan. Exempelvis situationen i “megakyrkan” S:t Clara mitt i Stockholm, som betjänar 5 500 personer och framför allt den omfattande inomkyrkliga Oasrörelsen med dess kombination av karismatik och högkyrklig liturgi. I detta avsnitt har religionsetnologen Anders Gustavsson lyckats mycket bra med att beskriva hur tydligt pentekostalismen är närvarande i den lutherska kyrkan. En verklighet som förmodligen är obekant för en stor del av Svenska kyrkans nästan 6 miljoner medlemmar. Katolska kyrkans karismatiska förnyelse i Sverige, som är en del av den internationella väletablerade katolska pingstkarismatiska rörelsen omfattande långt över 100 miljoner katoliker, nämns nästan inte alls. Den borde ha fått mer plats i boken.

Ett kapitel används till att beskriva den utveckling som ledde till att kyrkosamfundet Pingst – Fria Församlingar i Samverkan bildades efter många år av rörelsens starka betoning av kongregationalismen som en urkyrklig och nytestamentlig princip. Kapitlet ger en närmast heltäckande bild från pingströrelsens start som interkonfessionell väckelse till dagens situation som samfund med nationell ledning och föreståndare (läs biskop). Mycket intressant och lärorik läsning.

Enligt religionssociologen Curt Dahlgren fyller boken “Pentekostalismen i Sverige på 2020-talet” en stor kunskapslucka och är “ett måste” för alla som är intresserade av svensk kyrkohistoria. Det håller jag med om!

[ Joel Halldorf: Därför kallar jag mig gärna pingstvän ]