Tillspetsad spänning om dödshjälp – i tveksamt format

Dödshjälp är ett ständigt brännande debattämne som lätt rör upp känslor. Nu har läkaren Peter Strang skrivit en spänningsroman på samma tema. Dagens recensent Per-Johan Thörn Wistrand läser en svårplacerad bok med uppskruvad handling.

Titel: Dödshjälparen

Författare: Peter Strang

Förlag: Libris bokförlag (313 sidor)

Genre: Spänningsroman

“Dödshjälp är inte tillåtet i Sverige”, slår Sveriges läkarförbund fast på sin sajt. Gott så. Men gråzonerna är utpräglade och lagstiftningen skiljer sig som bekant åt mellan olika länder. Belgien, Nederländerna och Schweiz har exempelvis mer tillåtande lagrum. Ifråga om det senare landet går mina tankar snabbt till den av Alperna inramade och med Svenska kyrkans filmpris belönade “Dag för dag”, skådespelaren Sven Wollters sista film. Ett verk om den sista resan.

Begreppen inom området kan lätt blandas ihop. “Dödshjälp”, som bygger på en uttrycklig önskan från patienten, delas upp i underbegreppen “eutanasi” och “assisterat döende”. I det förra fallet är det någon annan än patienten som utför den dödande handlingen. I det senare är det patienten som gör det.

Författaren Peter Strang är cancerspecialist samt professor i palliativ medicin. I “Dödshjälparen” utforskar han de intressanta gränslanden i romanform. I boken, som mestadels utspelar sig på fiktiva Stabby närsjukhus i Uppsala, är intrigen rejält tillspetsad. Flera oväntade dödsfall inträffar på kort tid när en läkare, driven av djupt liggande psykologiska trauman, så att säga tar saken i egna händer för de svårt sjuka patienternas räkning.

Det är ett bra grepp att i kursiverade avsnitt få följa huvudpersonens tankar. Och vi får till viss del lära känna ett flertal personer, både i personalen och bland de inlagda. Samtidigt skulle jag vilja höra mer om patienternas egna reflektioner kring livets eventuellt tidigarelagda avslut. Författaren kopplar ihop den fiktiva berättelsen med verkliga internationella fall där personer inom vården skenat iväg brutalt och mördat åtskilliga personer. I mina öron låter det som utspelar sig överdrivet och orimligt, i alla fall i en svensk kontext. Oavsett klarlägger det flera etiska dilemman.

[ Peter Strang: Gudsrelation tycks betyda mycket i mötet med döden ]

Men framförallt brottas jag med själva genren. Är boken en spänningsroman eller ett inlägg i debatten? Eller både och? Själv slår författaren fast att den är det förstnämnda, inte en faktabok eller debattbok, och att läsaren själv förväntas ta ställning till “Dödshjälparens” motiv för att döda.

Egentligen gillar jag när böcker, musik och andra konstverk inte lätt kan sorteras in i självklara fack. Men här tycker jag ändå att det blir en otydlighet som är problematisk. Det förklaras för mycket, både längs vägen och efteråt. Trots att handlingen är uppskruvad upplever jag att Strang inte vågar lita på att den i sig ska kunna tala till läsaren.

Boken är fullproppad med information om behandlingsalternativ, läkemedel och vårdrutiner. Det är mer än tydligt att författaren är väl insatt i det som krävs för att göra fullödiga medicinska framställningar. Det känns trovärdigt i sig. I ljuset av det blir det däremot lite pinsamt att de rättsliga begreppen om de första stegen i frihetsberövandekedjan inte är korrekta. Det är heller inte polisen som beslutar om häktning, som det framstår i boken, utan tingsrätten. Hade även detta blivit rätt, och korrekturläsningen gjorts bättre, hade jag känt större förtroende för texten som helhet.

Men, som ofta när jag läser böcker med komplicerade teman, vill jag även se den här texten som utgångspunkt för samtal. Varför inte läsa den ihop i en permanent eller tillfällig bokcirkel?

[ Andreas Nordlander: Dödshjälp ingen svår etisk fråga ]