Politiker över hela skalan krävde för några år sedan “stopp” för alla konfessionella friskolor, oavsett utformning och resultat, efter misskötsel hos en. Motståndarna till en sådan urskillningslös “handlingskraft” pekade på religionsfriheten med skydd i grundlagen, Europakonventionen och EU-rätten. Staten måste inte stödja skolor oaktat hur de bedrivs, men föräldrars tro får avgöra utformningen av barnens utbildning.
I bekämpningen av covid-19 väcks nu samma fråga. Regeringens nya, strikta antalsnorm om åtta personer för sammankomster har nämligen fått de religiösa samfunden att helt upphöra med gudstjänster.
Självklart måste religionsutövare ta sitt ansvar. Och så har tydligt skett brett bland kyrkor och samfund under tidigare antalsbegränsning om 50. Men inskränkningar just i det religiösa livets möjligheter att fungera har mer långtgående, principiella effekter än inskränkningar av fotbollsmatcher. Religionsfriheten, som enligt Europakonventionen innefattar offentligt trosutövande, skyddar ytterst möjligheten att göra andra livsval än majoriteten, och är ett lika viktigt fundament för demokratin som yttrandefriheten.
[ Läs mer | Nya restriktioner slår mot julkonserter och adventsgudstjänster ]
En urskillningslös “handlingskraft” riktad mot religionsutövande och med samtidigt värn av ekonomiska värden, kränker religionsfriheten.
— Thomas Idergard
Enligt riktlinjer från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (april 2020) blir inskränkningar av religionsutövning bara legitima om de är “proportionerliga” och “relevanta” relaterat till ändamålet. Någon sådan regel finns inte för andra samlingar. I flera länder har det skett rättsliga prövningar av det vi nu ser i Sverige, där kyrkor som tidigare klarat att pandemisäkert samla människor med tillräckligt avstånd på sittande platser måste stänga, medan köpcentra och restauranger fritt fortsätter samla många under stor trängsel. Nationella domstolar har i flera utslag, i exempelvis Tyskland och Frankrike, fastslagit att en sådan diskriminering saknar vetenskaplig grund. En urskillningslös “handlingskraft” riktad mot religionsutövande och med samtidigt värn av ekonomiska värden, kränker religionsfriheten. Genomför samfunden erforderlig pandemisäkring, får staten helt enkelt inte ställa krav som leder till inställd verksamhet.
Troende i Sverige möter nu en verklighet där gudstjänster omöjliggjorts eftersom de jämställs med danstillställningar, lagom till advent och jul; högtider vars budskap om hopp just denna vinter har särskild betydelse. Men ett sådant jämställande är alltså mänskligt-rättsligt ohållbart. Om vi accepterar att det goda ändamålet helgar varje medel, när blir det då yttrandefrihetens tur att inskränkas av livsviktiga skäl? Borde man inte, tillfälligt och för ett gott ändamål, upphäva rätten att publicera kritik mot pandemipolitiken? När du läser detta kanske du i de styrandes ögon redan är kriminell, ungefär som om du skulle gå på en gudstjänst.