15 maj 2021

En tidning på kristen grund



Ledarkrönikor

Upp till kamp för demonstrationsrätten

Det finns något högtidligt i ett klassiskt förstamajtåg

Någon gång i början av 1960-talet bestämde sig makthavarna för att bygga en rakare och bättre väg mellan Rosvik och Trundön, två grannbyar i Norrbottens kustland, där jag har mina rötter. Det var säkert befogat men jag blev upprörd.

Som barn hade jag ett stort naturintresse. Jag pressade blommor och försökte lära mig deras latinska namn (utan större framgång) och jag tränade på att känna igen fåglar. Just på den vägsträckan fanns en våtmark där storspovarna gillade att häcka i. Deras särpräglade läte kunde höras då och då. Och när jag och min jämnåriga släkting Britta fick klart för oss att vägmaskinerna snart skulle gå fram på bred front just där bestämde vi oss för att demonstrera. Vi tillverkade plakat där vi textade med stora bokstäver “RÄDDA STORSPOVEN” och planerade att ställa oss i vägen för grävskoporna.

Nu blev det inte så. När det kom till kritan vågade vi inte och jag gissar att två tioåringars protest inte hade gjort någon större skillnad. Men jag är ändå lite stolt över att vi kom på idén att göra vår röst hörd, eller snarare våra plakat synliga.

Rätten att manifestera och demonstrera, vare sig det handlar om storspovarnas eller nationens öde, är ett orubbligt fundament i ett demokratiskt samhälle

—  Elisabeth Sandlund

Rätten att manifestera och demonstrera, vare sig det handlar om storspovarnas eller nationens öde, är ett orubbligt fundament i ett demokratiskt samhälle. Två småflickors plakat eller ett mångtusenhövdat demonstrationståg genom stadens gator spelar ingen roll för principen. Skillnaden just nu, i pandemitider, är att vår protest hade gått att genomföra.

Mycket kan sägas om arbetarrörelsens klassiska förstamajtåg, som redan före pandemin tenderade att samla färre och färre deltagare. Det är befogat att skratta åt ironin i Internationalens påstående att “både stat och lagar oss förtrycka”, när det är Socialdemokraterna som håller i regeringsskutans roder. Men också den som inte skulle ha instämt i parollerna på banderollerna kan hålla med om att det finns något högtidligt i ett klassiskt firande av första maj, när, för att citera Hannes Sköld, “varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus”. Något som aldrig så genomtänkta, allmänpolitiska, nästan landsfaderliga tal av Stefan Löfven framför två svenska flaggor i stället för röda fanor inte kan ersätta.

När ordningen så småningom – hellre förr än senare – återställs och svensk grundlag återigen börjar gälla fullt ut är det viktigt att religionsfriheten inte naggats i kanten av de restriktioner som vi tvingats vänja oss vid. Men det är lika centralt att demonstrationsrätten får tillbaka sin självklara plats.

“Upp till kamp emot kvalen” må vara en föråldrad uppmaning. “Upp till kamp för demonstrationsrätten” är däremot i högsta grad relevant. Den gäller faktiskt också den vilseledda hop som valde den klassiska demonstrationsdagen för att protestera mot coronarestriktioner och vaccinationer.



Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Fler artiklar från Ledarkrönikor