”Jag hade dödsångest och skulle samtidigt klara av vardagen med två barn”

När Pär Näslund som 44-åring blev trött och håglös kunde varken han eller hustrun Malin ana vad som drabbat honom. I dag, en tuff cancerresa senare, kan familjen konstatera att de inte vill göra om den. Samtidigt hade de inte velat vara utan sitt livs största kris.

Det var under sommaren 2019 som medlemmarna i familjen Näslund började ana att något inte stod rätt till med pappa Pär. De befann sig på Skara sommarland tillsammans med vänner, solen värmde både semesternjutande vuxna och sommarlovslediga barn. Hustrun Malin och de två döttrarna sprang runt och badade och lekte, men med jämna mellanrum fick de stanna upp för att titta till Pär, som låg i ett hörn av parken och huttrade och mådde allmänt kymigt. Sedan ett antal veckor hade han lidit av blödningar, något som läkarna avfärdat som hemorrojder. Men det skulle visa sig vara något betydligt allvarligare än så.

– Vi tänkte att hans trötthet och dåliga mående kanske berodde på att han var slutkörd på grund av jobbet, som man kan bli när semestern väl kommer, säger Malin Näslund.

– Men efter en ny läkarundersökning i slutet av sommaren, såg vi för första gången orden “misstänkt tumör” i journalen.

Pär Näslund började genast läsa på om ändtarmscancer. Han satte sig in i vilka konsekvenser sjukdomen kunde ha, vilka medicinska processer som låg framför honom och vilken hjälp som fanns att få. När så läkaren gav honom det slutgiltiga beskedet under sensommaren det året, tog Pär emot det med förvånansvärt lugn. Han hade redan tillskansat sig tillräcklig kunskap om tumören för att kunna se tre troliga utgångar framför sig: Ett totalt helande genom Guds ingripande, ett liv med stomipåse på magen, eller att sjukdomen skulle bli hans död. Läkaren blev så förvånad över Pärs till synes lugna reaktion att han kallade till ett möte strax efteråt, där även Malin var närvarande, för att försäkra sig om att de båda hade förstått vad detta innebar.

– Pär är väldigt pragmatisk som person, han finner sig liksom i de givna förutsättningarna och gör det bästa utifrån det som är, förklarar Malin Näslund.

För henne blev det värre. Hon kom in i mörka tankar och upplevde stark dödsångest för sin makes skull.

Ingen visste hur resan skulle sluta, men att den skulle bli tuff förstod både Malin och Pär. Malin Näslund har skrivit om tiden från sjukdomsbeskedet fram till hur livet ser ut i dag i sin nyutkomna bok Du visar mig vägen till liv (Sjöbergs förlag).

– Jag vet att tron håller även genom dödsskuggans dal. Det är det jag vill dela med mig av. Att vi har en Gud som är och förblir trofast och närvarande, oavsett vad vi går igenom.

– Jag hade stundtals svårt att lyfta blicken och komma bort från alla mörka tankar. Men jag har lärt mig att Gud är där, även när det inte känns så.

Sjukdomsbeskedet väckte så många tankar och känslor: ”Ska barnen förlora sin pappa nu? Ska jag bli änka och lämnas ensam kvar?

—  Malin Näslund

Pär Näslund var bara 44 år när han fick beskedet som skakade om familjens tillvaro. Malin hade nyligen kommit igenom en utdragen period av utmattningar med efterföljande sjukskrivningar. Parets döttrar, Hedda och Nora, var 15 och 10 år vid det laget. Plötsligt ställdes livet på sin spets.

– Vi var vana vid att det var jag som var den svaga. Det var jag som under många år inte orkat och som var väldigt trött emellanåt. Och nu skulle plötsligt jag, som jobbade 60 procent efter min utmattning, vara den som tog hand om allt med barnen och hushållet, samtidigt som jag följde med på alla sjukhusbesök och hade min ångest över att Pär kanske skulle dö att tampas med, konstaterar Malin Näslund.

– Sjukdomsbeskedet väckte så många tankar och känslor: ”Ska barnen förlora sin pappa nu? Ska jag bli änka och lämnas ensam kvar? Vad kommer att hända med min älskade vän som jag lever med och som jag vill fortsätta leva med? Jag vill ju inte ha någon annan!”

Jag kunde ibland känna mig väldigt ensam och hade önskat att församlingen som gemenskap skulle ha hjälpt en familj i kris ännu tydligare.

—  Malin Näslund

Malin Näslund tystnar och blundar en liten stund mot den skarpa vårsolen. Vi sitter på en uteservering i centrala Örebro – ett par mil från huset i Fjugesta där familjen Näslund bor. Där har de även vänner och en församlingsgemenskap – kontakter som blev ovärderliga under krisen. Men även om familjen fick ta emot mycket hjälp på flera olika sätt, hade Malin önskat ett tydligare stöd av församlingen.

– När jag väl orkade ta mig till kyrkan fick jag så många frågor om Pär och hur han mådde, hur det gick för honom. Och det är ju naturligt, han var den sjuka. Men jag kände också ”Men jag då – se mig! Det är jättekämpigt för mig!” Jag kunde ibland känna mig väldigt ensam och hade önskat att församlingen som gemenskap skulle ha hjälpt en familj i kris ännu tydligare. Jag fick kämpa lite grann för att det inte skulle leda till bitterhet, medger Malin Näslund.

Men de fick också hjälp via vänner som tillhör församlingen, så på så sätt fanns församlingen där, tillägger hon.

Malin ser med tacksamhet tillbaka på allt som familjen fick ta emot under den tuffa perioden när Pär genomgick sina svåra behandlingar på sjukhuset, samtidigt som jobb, skola, och vardag var tvunget att fungera. Den starka oron och ovissheten var tärande.

– Var kom kraften ifrån? Jag bad varje dag ”Gud, ge mig kraft, i dag också”, och så gav han mig den. Det fanns många dagar då jag kände att nu klarar jag inte det här, men på något märkligt sätt gick det.

Malin Näslund har genom livet trivts med att vara den som kommer med hjälp, men hon har haft betydligt svårare att ta emot den. Hon var rädd för att bli avvisad, rädd för att få ett nej, och det har gjort att hon dragit sig för att be om hjälp. Men långt innan Pär blev sjuk hade hon börjat öva så smått på detta, och även bett till Gud att hjälpa henne med det. Under krisen med Pärs sjukdom kom det verkliga testet.

Ett exempel som hon fick tillfälle att öva på handlar om att ta emot pengar. Familjen hade redan innan Pärs sjukdom ibland svårt att få ihop ekonomin, efter hyreshöjning av bostaden och Malins sjukskrivningar. När så en vän frågade Malin rakt ut om de hade det svårt ekonomiskt och föreslog att de skulle betala en avgift för lägret Smajl som dottern Nora planerat att åka på, var det med stor vånda som Malin svarade. Till en början gav hon ett luddigt och lite avvisande svar om att det nog skulle ordna sig. Men dagen därpå satte hon sig ner och med tårarna rinnande nedför kinderna skickade hon iväg ett kort sms till sin vän:

”Tack för erbjudandet om att betala Smajl. Jag har ofta svårt att ta emot hjälp, men ja tack, ni får gärna ge oss den. Så mycket kärlek kan vi inte avvisa. Stort tack!”

Jag tänker att de svåraste situationer vi är med om, det är inget Gud vill, men han kan använda situationen.

—  Malin Näslund

I dag har hon tydligt förstått den dubbla glädjen med att hjälpa – hur det skänker glädje både till den som tar emot, men i minst lika stort mått till den som har möjlighet att ge. Malin berättar i boken om en annan gång när en vän frågade om det fanns ”någon saftig räkning” de kunde få betala. Det fanns det. Familjens bil hade lagats och fakturan på 10 000 kronor låg obetald. Vännerna betalade den gärna.

– Senare tänkte jag mycket på hur vår vän hade formulerat frågan, att han sagt både ”saftig” och ”räkning”. Hade han ställt frågan lite luddigt om de kunde hjälpa oss på något sätt, hade vi kanske aldrig kommit på tanken att det kunde röra sig om en så stor summa. Jag tror det är typiskt Gud att vara så specifik för att vi verkligen ska förstå.

Malin och Pär har efteråt tänkt på hur Gud använde krisen till att göra något gott av den, mitt i eländet.

– Jag tänker att de svåraste situationer vi är med om, det är inget Gud vill, men han kan använda situationen. För mig handlade det bland annat om att lära mig att ta emot hjälp. Jag kämpar fortfarande med det och påminner mig om vad jag lärt mig.

[ Hur hanterar jag min partners psykiska ohälsa? ]

Malin Näslund skriver ärligt i boken, både om det äckel hon upplever när läkaren förevisar hur en stomipåse fungerar och över hur sexlivet under en tid blir lidande när Pär är som sjukast. Hela tiden har hon som syfte att läsaren ska känna tröst och inte minst få en skymt av Guds enorma omsorg.

Och av responsen att döma har hon lyckats. Redan har flera läsare hört av sig och tackat för att hon lyfter det svåra med att stå bredvid någon som är svårt sjuk. Många berörs av hennes ärlighet och av det faktum att det inte är ett helande som står i fokus.

– Under kvällen för bokreleasen var det bland annat en kvinna som satt i bänken och grät och som ville tacka mig. När hennes man dog hade folk sagt till henne att det var synd att hennes tro inte var starkare, att det hade blivit ett hinder för hans helande. Makens bortgång lades därmed på hennes axlar – det var hemskt! Hon hade känt en sådan lättnad av att få läsa om vår resa, berättar Malin Näslund.

– Sådan respons gör att det känns värt att jag till viss del utelämnar oss genom att vara så ärlig.

Malin har själv svårt att hålla tårarna tillbaka när hon fortsätter.

– Vi har en Gud som gråter med oss när vi gråter och han älskar oss så otroligt mycket. Det lilla jag fått uppleva och förstå av hans kärlek, det tror jag bara är en pytteliten del, ändå känner jag mig överöst av kärlek och omsorg. Om vi vågar visa oss sårbara och öppna oss för den kärleken – då kan vi få ta emot så mycket.

Det blev inget totalt fysiskt helande för Pär, även om han överlevde. I dag har han en stomipåse på magen efter att en bit av ändtarmen avlägsnats. Men familjen Näslund har fått en starkare sammanhållning, och Pär och Malin lever i stor tacksamhet över sådant som de förut tog för givet.

– Det handlar inte om en tacksamhet över att vi fick sjukdomen i vårt liv, men ett tack för att vi ändå kunde handskas med den, och att den faktiskt ledde till mycket bra. Med facit i hand har vi lärt oss så mycket om både varandra och om Gud. Jag tror att även barnen fått en fördjupad tro, och jag är så glad att de har fått gå hela ut ur detta.

---

Fakta: Malin Näslund

• Bor: Fjugesta utanför Örebro.

• Familj: Maken Pär, Hedda, 18 och Nora, 13.
• Aktuell: Med boken Du visar mig vägen till liv (Sjöbergs förlag).
• Jobbar som lärare på Hannaskolan.

---

[ Jag och barnen hamnade utanför församlingen efter skilsmässan  ]