05 oktober 2022

TIDSKRIFT FÖR TRO, KULTUR OCH SAMHÄLLE



Det goda livet – en fråga om resonans

Det goda i livet kan inte kontrolleras. Lars Johansson introducerar resonansbegreppet enligt sociologen Hartmut Rosa

Hartmut Rosa under ett panelsamtal

Goda råd om hur man lever det goda livet finns det nästan alldeles för gott om. Utbudet av böcker med vägledning och coaching om smått och stort, liksom utmaningar i diverse tv-kanaler och digitala flöden om hur vi maxar livet på olika vis är massivt. Till detta kommer reklamens alla luftiga löften om vad som gör livet gott och lyckligt. Att samtidens råd inte givet leder till det goda livet kan vi ana bakom den aktuella boktiteln Olyckliga i paradiset – varför mår vi så dåligt när vi har det så bra, av Christian Rück, professor på Karolinska institutet.

Att många av dessa råd också kan få rakt motsatt effekt är nog flera eniga om, inte minst Hartmut Rosa, en tysk sociolog som gjort grundliga försök att beskriva det goda livet. Hans utgångspunkt är att människan ingår i en väv av ömsesidiga beroenden och relationer. Erfarenheter av ömsesidighet fyller oss med känslan av att både vi själva och omvärlden är levande och beskrivs med ordet resonans. Ett gott liv innehåller rika möjligheter till resonans, ett begrepp som Rosa menar kan definieras i fyra olika steg.

Resonans

Ett första drag kan beskrivas med uttrycket beröring och handlar om påverkan.

En människa, ett landskap, en melodi eller en idé, för att ta några exempel, kan tala till oss. Denna påverkan kan liknas vid ett “anrop”. Något anropar oss utifrån och beröringen kan tränga igenom våra försvar av distansering och likgiltighet och exempelvis kännas igen på att en tom blick plötsligt kan glimma till och tåras. Anropet kan ha såväl känslomässiga som kroppsliga eller kunskapsmässiga komponenter.

Ett andra moment handlar om gensvar, om att gå det som berör oss till mötes. Man kan bara tala om resonans om anropet, beröringen, leder till en respons, om det sker en rörelse inifrån och ut som ofrånkomligen har en kroppslig bas, men förstås inkluderar psykologiska, sociala och kunskapsmässiga dimensioner. Ofta beskrivs gensvaret med kroppsliga reaktioner och omtalas med begrepp som “gåshud”, “resta nackhår” eller “kalla kårar”. Att nås och i någon mån respondera är en grundläggande mänsklig erfarenhet från fosterstadiet och framåt.

En tredje dimension handlar om transformation. Beröringen och gensvaret leder till olika former av förändring. Erfarenheten av resonans med en människa, en bok, en idé, en melodi, ett landskap eller ett stycke trä kan, i väldigt varierande grader, leda till förvandling. Somliga möten kan göra oss till en “annan människa”, andra kan vara knappt märkbara. Men erfarenheter av resonans innebär förändringar i förhållandet till världen, de förmedlar förnimmelser av att vara levande. Om vi inte låter något tala till oss och förmår att svara kan förvandlingen utebli, och en känsla av förstening och död bli en följd. Det spelar ingen roll hur mycket vi tillägnar oss eller konsumerar av exempelvis kultur, natur eller relationer om vi inte är öppna för förändring. De tre hittills tecknade dragen är avgörande om det ska ske en verklig resonans.

En fjärde viktig faktor beskrivs med ordet oförfogbarhet. Resonans är inte något någon kan råda över eller skapa rent instrumentellt. Det finns ingen metod, en “sju- eller niostegsplan” som garanterar att vi kan träda i resonans med människor eller ting. Till och med när vi försöker kontrollera och optimera alla tänkbara omständigheter för att skapa resonans kan vi förbli oberörda. Dejten med levande ljus, soluppgången vid havet, den hajpade konserten eller det väl förberedda julaftonsfirandet kan lämna oss likgiltiga.

Resonansen kan aldrig förutsägas, men heller inte uteslutas. Den är oförfogbar till sin natur. Rosa beskriver höstens första snöfall som en sinnebild för händelser bortom vår kontroll, som ett tillfälle av förundran, men även att flingorna smälter i våra händer så snart vi greppar dem. Modernitetens stora motsägelse är, menar han, att den vill göra resonansen förfogbar via vetenskaplig kunskap, teknisk kontroll, politisk styrning, ekonomisk effektivitet, men att den då samtidigt går förlorad. Men den moderna mentaliteten är numera väl förankrad i våra förväntningar på livet. Under läsningen av Rosa dyker minnen från sommaren 2018 upp, då badgäster på västkusten klagade till kommunen på att det var för lite vatten i havet. Öckerö kommun svarade lakoniskt på sociala medier: “Det ligger tyvärr utanför kommunens makt att påverka detta.”

Rosas poäng är att de här fyra formerna av resonans är grundläggande för vad det vill säga att vara människa. De visar sig också i tre olika relationer till världen som han kallar resonansaxlar.

En första nivå är den horisontella resonansaxeln som handlar om relationer med andra människor, exempelvis kärleksrelationer, familj, vänner men även de förhållanden vi har till varandra som medborgare i det demokratiska politiska systemet.

En andra nivå är den diagonala resonansaxeln som inkluderar våra förhållanden till föremål, arbete, utbildning, idrott och konsumtion. Somliga föremål kan i vissa fall få en stark laddning och betydelse, tingen kan “tala” till oss. På jobbet etablerar många nära relationer till sitt arbete, inte bara med kollegor, utan med de uppgifter och material de arbetar med. En bagare bearbetar degen som kan respondera på skiftande sätt, en frisör förhåller sig till håret, en snickare till träet, en trädgårdsmästare till växterna, en text i förhållande till författaren. Från tidiga år befinner vi oss dessutom i olika faser av utbildning som för både elever (studenter) och lärare erbjuder rika möjligheter till resonans. Via fysiska aktiviteter sker en dialog mellan det kroppsliga och mentala där båda sidor ömsesidigt påverkar varandra. Vi möter även löften om resonans som kan visa sig vara både falska och sanna via konsumtion av särskilda varor.

En tredje nivå är den vertikala resonansaxeln som omfattar områden som religion, natur, konst och historia. Religionerna erbjuder möjligheter till resonans eftersom den yttersta verkligheten i tillvaron inte uppfattas som stum och likgiltig, inte bara som död materia eller blinda mekanismer. Bön, meditation, offer med mera är exempel på försök att etablera resonans och möjligheter till respons. Men efter modernitetens avmystifiering och sekularisering av livet har andra sfärer kommit att fylla liknande funktioner, fast på en lägre nivå skriver Rosa. Han levererar rader av talande exempel på hur naturen (upplevelser i skogen, vid havsstranden, och så vidare), konsten (exempelvis musiken, bilderna, tavlorna, böckerna) “talar till oss”, inbjuder till erfarenheter som öppnar för möten med krafter som ofta upplevs större än det egna jaget. De är erfarenheter som i sig inte är religiösa, men kan få en religionsliknande funktion. Men Rosa menar också att historien, åtminstone i västerlandet, ofta tolkas som ett slags högre ordning och erbjuder möjligheter till resonans.

Alienation

Det goda livet är en tillvaro där människor har rika möjligheter till resonanserfarenheter och samtidigt har tillgång till stabila resonansaxlar, skriver Rosa. Om begreppet resonans beskriver olika frigörande relationer som människor längtar efter så står begreppet alienation för motsatsen, relationer som är främliggörande. Individer kan ha alla förutsättningar för ett rikt socialt liv, som familj, vänner, arbete och fritidsaktiviteter, ha god ekonomi och status, ett vackert hus på en naturskön plats, men ändå känna otillfredsställelse. Alla dessa förbindelser kan upplevas som likgiltiga eller rent av motbjudande. Alienation är ett tillstånd då relationer på olika nivåer inte längre talar till oss, när de uppfattas som stumma, kyliga, bristfälliga eller hotande. Rosa talar om “relationslösa relationer”. I extrema fall kan människor även ha en relationslös relation till sin egen kropp eller sina känslor.

En huvudkälla till känslor av främlingskap (alienation) i dag är, enligt Rosa, den smygande ombyggnad av vårt förhållande till världen som trappats upp sedan upplysningen och den industriella revolutionen. I det moderna tänkandet kan det normala, eller goda livet, bara bibehållas via tillväxt (ekonomisk, teknisk och kulturell). Det handlar om en ständig stegring som drivs av rädslan för att inte halka efter och löften om ett bättre liv via ökad räckvidd i världen. Vår tids kategoriska imperativ lyder “handla alltid så att din räckvidd i världen blir större”, skriver Rosa.

För att öka räckvidden behöver världen göras tillgänglig, eller “förfogbar”, säger Rosa och pekar på fyra olika faser i denna process. Det första steget handlar om att öka synligheten, och kunskapen. Det andra om att göra något nåbart och åtkomligt, som rymden, djuphaven och människokroppens cellstrukturer. Det tredje om att göra en del av världen möjlig att behärska eller kontrollera. Ett fjärde steg handlar om nyttiggörande respektive ianspråktagande. Här är det inte bara en fråga om kontroll utan även om att göra den till ett medel för våra mål. Rosa kommer med rader av träffande exempel på hur viljan att göra världen synlig, nåbar, kontrollerbar och användbar manifesterat sig i allt från kolonialism till kroppskontroll. Landområden och resurser ska erövras. Kroppen ska förbättras, liksom “knoppen”.

Den moderna ambitionen att öka räckvidden och göra världen tillgänglig på alla fyra nivåer gör dessvärre att möjligheterna till resonans minskar. För ju mer vi försöker väga, mäta, kontrollera, optimera och nyttiggöra tillvaron, ju mer stum och undanglidande kan den bli. Därför kan det massiva utbudet av goda råd som jag inledningsvis nämnde inte sällan väcka känslor av alienation. Resonansen kan inte beställas eller tvingas fram. Den uppstår i relationer vi inte helt kontrollerar och är otillgänglig, eller “oförfogbar”, som Rosa skriver. Han ägnar ett helt kapitel åt att beskriva hur spänningen mellan viljan till kontroll och insikter om tillvarons “oförfogbarhet” kan visa sig under livets gång, från födelsen, till uppfostran och utbildning, yrkesliv och kärlek, ålderdom, omsorg och död. Mycket i livet går inte att råda över, det blir oss givet. Rosa gör kopplingar till nåden som är en gåva som inte kan krävas eller manipuleras. Överfört till sociologin innebär det att resonans alltid har karaktären av en gåva.

Rosas beskrivning av alienationen som en “relationslös relation” har en bakgrund i hans tidigare analyser av accelerationen som ett slags självgående kraft i moderniseringen. Den tekniska accelerationen ökar hastigheten i såväl sociala förändringar som livstempo. Den rättfärdigas som det normala och grundas i löften om ökad frihet och självbestämmande, både för individer och kollektiv. Men i spänningen mellan dessa löften och accelerationens krav på anpassning och flexibilitet föds alienation på flera olika nivåer, menar Rosa. Vi är på väg att bli främlingar i förhållande till rummet, tiden, tingen, vårt eget handlande, andra människor och oss själva. Sammantaget är vi på väg att förlora förmågan att känna oss hemma i världen i alla dessa dimensioner, skriver Rosa. Det goda livet är hotat.

Beskrivningarna av accelerationens effekter är drabbande och förtjänar större uppmärksamhet än vad som är möjligt i detta format. Här ändå ett smakprov: “Det har blivit en huvuduppgift för subjekten att leva och gestalta sina liv så de är i stånd till att ‘hålla sig kvar i racet’, säkerställa sin konkurrensförmåga och inte falla ut ur ekorrhjulet.”

Rosa levererar alltså viktiga bidrag till vår tids samtal om utmattning, utbrändhet och psykisk ohälsa. I den stora boken Resonance pekar han på hur vår tids kriser visar sig på tre olika nivåer: den psykologiska, där individer överväldigas av farten och inte längre orkar hänga med, den politiska, där de demokratiska processerna är för långsamma i hanteringen av de snabba förändringar som pågår i samhället i övrigt, och till sist, de ekologiska, där förväntningar om gränslös tillväxt utmanas av en värld med begränsade resurser. Sammantaget är utmaningarna avsevärda.

Rosas texter är otroligt uppslagsrika och jag har här bara kunnat skissa några huvudtankar. Hans beskrivning av människans vara i världen som en fråga om fungerande eller främliggörande relationer på olika nivåer skapar talrika resonanspunkter mellan teologi och sociologi, för dialoger mellan kyrka och samhälle. Detta nummer av NOD är ett försök att visa på några av dessa.

Hartmut Rosa i Läsarpodden

Läsarpodden diskuterar Hartmut Rosa i tre avsnitt från sommaren 2021, där Hartmut Rosa själv medverkar i det tredje.

Första avsnittet: Hartmut Rosa och tillvarons acceleration

Andra avsnittet: Hartmut Rosa och resonans

Tredje avsnittet: Hartmut Rosa om resonans, politik och religion

---

Böcker av Hartmut Rosa

  • Resonance: A Sociology of Our Relationship to the World
  • (Cambridge: Polity Press, 2019).
  • Det vi inte kan råda över. Om vårt förhållande till världen
  • (Göteborg: Bokförlaget Daidalos, 2020).
  • Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer
  • (Göteborg: Bokförlaget Daidalos, 2013).

---

Lars Johansson

Lars Johansson

Lars Johansson är lärare i religionsfilosofi och religionshistoria vid Akademi för ledarskap och teologi i Örebro. Han skriver återkommande i tidskriften Nod och recenserar konst i Dagen.

Tidigare nummer och teman:

2020
1: Ursprung
2: Övernaturligt
3: Gud i litteraturen
4: Konservatism tillbaka på menyn
2019
1: Inte sant?
2: Klimat
3: Fascism
4: AI
2018
1: Vägledning (dubbelnummer med 4 2017)
2: Radikala medelvägar
3: Skyldig?
4: Ande, kropp och sjuk
2017
1: Att vara människa
2: Pornografi
3: Samtal pågår – inte
2016
1: Människan och mobilen
2-3: Postsekulär kompetens (dubbelnummer)
4: Tro efter Trump
2015
1: Datorspel
2: Mat
3: Barn
4: Fanatism
2014
1: Idrott och religion
2: Förakt för svaghet
3-4: En äkta människa, vad är det? (dubbelnummer)
2013
1: Helt såld (dubbelnummer med 4 2012)
2: Tro på torget
3: Tiden
4: O store bror
2012
1: Mindfulness
2: Frikyrkan?
3: Breiviks leende
2011
1: Kulturspaning (dubbelnummer med nr 4 2010)
2: Welcome to McWorld
3: Motstånd
4: Rivalitet och offer
2010
1: När allianserna faller
2: Vem bryr sig?
3: Det heliga jobbet
2009
1: Nådens revolt
2: Värsta tiden?
3: Bekänna färg
4: Lycka.nu
2008
1: Mörkrets hjärta och hjärtats mörker
2: Bortom det mänskliga
3: Old time religion?
4: Den heliga familjen
2007
1: Där kartan tar slut
2: Minnet av framtiden
3: Ateismens nya kläder
4: Den ”nya” narcissismen
2006
1: Den smala vägens politik
2: På spaning efter framtidens kyrka
3: Martyrernas svar
4: Sann människa?
2005
1: Religiofobi
2: Gud större än jag?
3: Blogg en dag
4: Den omöjlige herr X
2004
1: Trons andra språk
2: Kyrklös tro – trolös kyrka?
3: Sanning och konsekvens?
4: Hur frisk kan man bli?