Nyheter

Här får tiggarna sova i vinter

Uppsala. Snart är den här, vinterkylan och snön. För de som då har sin sängplats direkt på marken blir det tufft. Därför görs det insatser över hela landet för att åtminstone några fler ska få sova gott.

De två sängarna är välbäddade. Täcket är noga hopvikt och ligger som en sträng på mitten av madrassen och lakanen är alldeles släta. På golvet har någon lagt ut en liten trasmatta. Vi har kikat in i ett av rummen på Livets ords natthärbärge i Uppsala – övergivna lokaler som tidigare tjänat som mentalsjukhus. I natt kommer 40 EU-migranter, de allra flesta tiggare på stadens gator, att sova här.

– Jag skulle ha handlat in mer mat, men har inte hunnit, säger Eva Moberg, verksamhetsansvarig, medan hon visar runt i skafferi och kylskåp.

Ett väldoftande os

Där finns morötter, ägg, bröd, pålägg och lite annat. Inom kort har ett väldoftande os lagt sig över alla oss som befinner oss i närheten av köket. Det är bland andra familjen Luca, ett gäng på 15-20 vuxna och barn, som tillagar sin kvällsmat efter en heldag på stan. Mamma Luca är 57 år, men spåren efter ett slitsamt liv gör att hon ser äldre ut. Hon lämnar grytorna åt de yngre kvinnorna och med tolken Costel Sticeas hjälp för hon fram sitt ärende.

– Kanske om vi kommer i tidningen att vi kan få ett hus av någon som ser vår situation, säger hon och tittar ömsom på mig, ömsom på tolken.

– Det kan vara något övergivet hus. Så kan barnen gå i skolan och vi kan leva ett normalt liv.

Att söka ett bättre liv

Samma dröm när även Trina och Mures, ett ungt par som lämnat två av sina barn i Rumänien för att söka ett bättre liv här. Nu sitter de i ett av de tidigare sjukhusrummen med sonen Denis, 8 månader. Trina är också gravid i sjätte månaden.

– Vårt hus i Rumänien brann ner. Vi kan inte återvända dit nu. Jag hade gärna haft barnen här hos mig, men då vill jag först ha en ordnad situation, säger Trina samtidigt som Denis kränger i hennes famn.

De är glada att de nu slipper sova i bilen för ett tag, där var det kallt på nätterna och Denis var tvungen att ha massa kläder på sig. På dagarna turas de om att tigga. Helst skulle Mures ha ett jobb, vilket som helst.

– Jag kan städa, diska, vad som helst, säger han och rycker på axlarna. Han håller på att sopa av golvet i familjens lilla och kala rum.

Härbärget i Uppsala är ett samarbete mellan kommunen, Stadsmissionen och Livets ord där kommunen står för pengarna och församlingen för det administrativa och praktiska arbetet. Eva Moberg är en av två heltidsanställda, en är timanställd och resten volontärer.

Svårt att säga nej

– Det svåraste är att säga nej till folk som kommer hit. Alla som ska bo här måste föranmäla sig till Stadsmissionen under måndagen. Men vissa kommer hit på vinst och förlust och vill komma in, säger Eva Moberg.

– Det är en smärtsam process. Att neka någon som står ute och fryser.

En bedömning av vilka som ska ha företräde görs tillsammans med Stadsmissionen som träffar personerna i samband med kläd -och matutdelning. Barnfamiljer och äldre går först, men ofta handlar det om stora familjer som vill hänga ihop.

– Det är fantastiskt vilket förtroende församlingen fått från kommunens sida. Det baseras på förra årets erfarenheter, att det fungerade så bra. Så är det också roligt att få sitta i samverkan med polisen, Stadsmissionen och kommunen.

Hjälpen behövs

Livets ord är långt i från ensamma om att ordna härbärge för stadens frusna EU-migranter. På de flesta större orter finns något slags engagemang, inte sällan med lokala församlingar som grundstomme. Att hjälpen behövs råder det ingen tvekan om.

– Livet är så mycket bättre här än livet i Rumänien, det går inte att försörja sig där, säger pappa Luca.

– Jag vet inte hur framtiden ser ut, vi gör som Herren Jesus vill.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig