Nyheter

Samfundsledarnas värsta minnen av att predika: “Åkte gråtande hem”

Förkunnardag i Linköping - “Som bäst att predika när som mest står på spel”

Panelsamtal mellan Fredrik Lignell, Ryttargårdskyrkan, Daniel Alm, Pingst, Linalie Newman, EFK, Ulf Häggqvist,  Svenska alliansmissionen samt Kerstin Oderhem, EFS.
Han ville bli punkrockbandsledare – men gillar nu att utlägga bibelordet på begravningar. Hon avbröt sin predikan – och fick tack för att den var så föredömligt kort. En tredje samfundsledare blev utskälld efter sin första predikan. En fjärde hämtar vid sidan av Bibeln inspiration från relationer i vardagen och hästryggen.

LINKÖPING. Gång på gång kliver de upp i kyrkans talarstol för att predika. Men hur känns det egentligen? När är det som bäst att förkunna? Hur hanterar de kritik? Och har de någon gång känt att det här tänker jag aldrig utsätta församlingen för igen?

Fyra samfundsledare delade öppenhjärtigt med sig av sina erfarenheter inför cirka 120 pastorer och predikanter som hade samlats i Ryttargårdskyrkan i Linköping till en dag om “förkunnaren och förkunnelsen”.

– När jag känner att jag har ett budskap från Gud som berör, och det blir ett samspel i rummet, och jag ibland upplever att Guds ande ger liv åt orden – då är det fantastiskt, sa Linalie Newman, ledare för Evangeliska frikyrkan, EFK.

Förkunnelsen mitt i livet

Hon berättade om sin kamp för att få ihop förkunnarrollen med vardagslivet i familjen och upp och nedgångar i livet, och om sin upplevelse att det är helande och hopp som hon framför allt ska predika. Hennes slutsats:

– Förkunnelsen sker inte bortanför ditt liv, utan mitt i ditt liv. Det är så vi får bära helande och hopp till andra.

Linalie Newman, missionsföreståndare Evangeliska frikyrkan.

Linalie Newman lyfte fram att få vandra med församlingen i en predikoserie som något av det bästa – där hennes egen tro och gudsbild också utvecklas och förändras. Medan några av de övriga hänvisade till skönlitteratur, lyrik och nyheter som inflöden att anknyta predikan till, lyfte Linalie Newman fram sina relationer samt djur och natur.

– När jag började rida under en jobbig period i livet blev bilden av att sitta på hästryggen och vara buren en hel predikan.

Panelsamtal mellan Fredrik Lignell, Ryttargårdskyrkan, Daniel Alm, Pingst, Linalie Newman, EFK, Ulf Häggqvist,  Svenska alliansmissionen samt Kerstin Oderhem, EFS.

Vad våndas predikanten över?

Svenska alliansmissionens missionsdirektor Ulf Häggkvist sa att han tycker det är som bäst att predika när som mest står på spel. Han beskrev begravningar som ett sådant tillfälle, då människor verkligen har behov och vill lyssna – men att det som förkunnare också innebär att våndan då kan vara stor att landa rätt.

– Det är sunt att våndas över vad Gud vill säga i en bibeltext. Men handlar våndan i stället om vad människor ska tänka om mig som förkunnare, då behöver jag gå in själavårdsrummet och bearbeta, sa Ulf Häggkvist som en gång i tiden drömde om att spela i ett punkrockband, men nu i stället har hittat sitt “ärende” som predikant.

Blåljuset i backspegeln före predikan

Pingstledaren Daniel Alm blev utskälld och totalsågad av sin mentor när han höll sin första predikan som bibelskolelev – under rubriken “Gud behöver inte oss”. Gråtande åkte han hem, men det blev också en nyttig prövning av styrkan i kallelsen.

Daniel Alm, föreståndare Pingst.

Daniel Alm sa att han ofta ber för andra förkunnare på söndagskvällarna, då mörka tankar kan komma efter helgens predikan. Och så berättade han om hur han som gästpredikant blev introducerad som närmast “Messias” – när han precis före förmiddagsgudstjänsten hade fått se blåljusen i backspegeln och åkt fast för fortkörning.

– Klipp bort både de största lovorden och den värsta kritiken som kommer om dina predikningar, rådde han.

Vill ha marginaler

Kerstin Oderhem, missionsföreståndare för EFS, berättade om att hon som 14-15-åring började ge små vittnesbörd ihop med kyrkans ungdomskör, och om hur hon som ung bibelskolelev tog emot sin livskallelse på en madrass på ett nyårsläger när hon slog upp Jesaja bok och läste om att “trösta mitt folk” och “häv upp din röst och säg; där är er Gud”.

Hon sa att hon vill ha tidsmarginaler i förberedelsen av en predikan – ibland låser det sig – och då går det inte att sitta på lördagen. Och hon gillar att skriva ner ord för ord, som en säkerhet, även om hon sedan inte håller sig till det.

Mobiltelefonen ringde

På fråga om något hon inte ville utsätta en församling för igen, mindes Kerstin Oderhem ett besök i en mindre församling. Där fanns bara några få gudstjänstbesökare som verkade högst ointresserade, och hennes mobiltelefon började dessutom ringa på första bänken strax efter att hon hade påbörjat sin predikan.

– Jag fick avbryta och springa ner och stänga av. Jag tänkte, att hit ska jag aldrig åka igen. Och det har jag inte gjort heller. Men jag brukar också tänka att man samtidigt måste visa lite nåd mot sig själv, sa Kerstin Oderhem, och lockade till skratt bland predikantkollegorna i Ryttargårdskyrkan i Linköping.

Att bara predika det man själv har fått visshet om, var ett uttryck som kom tillbaka under dagen. Men Daniel Alm ville lägga till att det samtidigt alltid handlar om att predika Kristus som är obegränsad.

– Det handlar om att vara bruten av sin egen begränsning, men brinnande för han är obegränsad. Mina egna erfarenheter ska heller inte vara taket, sa han.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig